Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kangas har blivit roligare

Annons

Jag stötte på Robert Kangas namn första gången 1987 i en debutantantologi, där han berättade en historia om en tonåring som gör upp med sin vedervärdige fyllhund till styvfar genom att slänga in gubbens löständer i vedspisen.

På den vägen är det.

Jag har visserligen inte läst alla Kangas böcker (åtta romaner och en novellsamling) men tillräckligt många för att veta att de ofta skildrar svåra uppväxtförhållanden och familjerelationer med våld, missbruk och brist på kommunikation. Han förmedlar ett slags onda sagor ur verkligheten, tar hissen rakt ner i helvetet som brukar ligga i Värmlandsskogarna men som lika gärna kunde vara beläget i någon annan svensk avkroksmiljö - exempelvis mörkaste Småland eller det inre av Dalarna. Det rör sig om en sorts svensk vilda västern med ruffiga bensinmackar och bilverkstäder, småbönder, avsågade hagelgevär, hembränt, smala skogsvägar, isolerade torp och egensinniga människor som gärna tar lagen i egna händer. Och det handlar inte om miljöer från en svunnen tid utan om en samtida verklighet som är högst reell med parabolantenner och mobilmaster som nya inslag i landskapsbilden.

I Robert Kangas senaste roman, Den förbannade turen, har också den moderna illegala kvinnohandeln - trafficking med importerade sexslavinnor från de forna Sovjetrepublikerna - nått det inre av Värmland. En av bygdens söner, Gunnar Svensson, fotograf i 50-årsåldern, tvingas efter trassliga affärer i Göteborg och Karlstad att återvända till sin barndoms trakter i Arvikas omgivningar. Där hamnar han, utan att riktigt själv fatta hur det har gått till, i än större svårigheter. Med avskuret lillfinger och lik i lasten flyr han snart för sitt liv i en stulen Volvo, förföljd av hänsynslösa torpeder.

Gunnars mardrömslika irrfärder i landsbygdens Sverige skildras av ett antal olika berättarröster som avlöser och griper in i varandra. Vissa monologer blir ibland en aning monotona och onödigt pratiga, men för det mesta fungerar Kangas berättarteknik alldeles utmärkt. Med stark suggestionskraft drivs berättelsen framåt och inåt i mörka geografiska och själsliga landskap.

Det är dock inte fullt lika nattsvart i Kangasland som det var i författarens tidigaste romaner. Här och var letar sig ljusare strimmor in. Dessutom har Robert Kangas blivit roligare med åren. Den burleska humorn i kombination med den efter hand allt tätare thrillerspänningen gör att man läser romanen med behållning, inte bara för svärtans utan också för den goda underhållningens skull.

JOHAN WERKMÄSTER

Mer läsning

Annons