Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan Sverige klara sig utan poesi?

/

Annons

När man blir äldre skiftar landskapen.

Det inre blir allt flackare, tar större plats. Det yttre spelar allt mindre roll.

De öde torgen, galleriorna, den blåsiga gågatan, de sorgsna människorna som går där i solen; allt mindre står ut, betyder något.

Att bli äldre är att söka sig inåt.

Sveriges populäraste politiker är en gammal avdankad militär, en frustande jeppe i hjälm och sabel som vi brukade le åt förr. Nu har han fångat hela det svenska folket med dammiga drömmar om kadaverdiciplin, ordning och reda, och raka led i skolan.

Sverige är en regression.

Vi lånar allt färre böcker på biblioteken. Människor kanske inte har tid. Men människor har tid. Människor har lika mycke tid, om inte mer, nu än någonsin. Det har hänt något med vanligt folk. De är inte som förr. Vanligt har folk är lite halvpackade allihop, lönnfeta, håller in magen när de är ensamma. Det är synd om människorna. Särskilt om vanligt folk. Dem är det extra synd om.

Håller vi den här takten kan Sverige bli det första landet i världen som klarar sig utan poesi, litteratur och andlig utveckling.

När dina ögon rullar över dessa rader är jag i rörelse i det yttre landskapet.

Jag ska nämligen till Borlänge för att uppträda under Peace&Love festivalen i kväll, onsdag.

Jag reser gärna till Dalarna. Jag trivs där. Det är också skönt att lockas ut ur mitt inre landskap som med åren tenderar att bli allt svartare, sorgsnare. Extra kul är det att odla sin Albert & Herbert-ådra på scen.

Att fortfarande ha modet att kunna garva åt sig själv, sin oerhörda självcentrering, sin konst, sin skräck och sina tillkortakommanden är helt nödvändigt.

Jag är stolt över att jag tar mig själv på allvar. Och att jag kan skratta åt att jag tar mig själv på allvar.

MARCUS BIRRO

Mer läsning

Annons