Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan du förklara en sak?

Annons

I filmen "Måndag hela veckan" återupplever Bill Murray samma dag om och om igen.

Bill Murray...? Jag borde ha fått rollen i stället för honom. Hade inte ens behövt plugga in replikerna utan det hade bara varit för mig att säga "shoot, man" och kamerorna hade fått rulla i hundraåttio och av råmaterialet skulle filmfolket ha fixat en Oscarsnominering lika enkelt som kvällstidningssnubbarna gör rubriker på Saddam och Bagdad-Bob.

Men inte hörde nån av sig till mig. I och för sig, jag hade möjligen inte passat som medelålders man, men ändå.

Spela roll, som det heter bland vissa. Jag vet vad Hollywood-folket har gått miste om. "Måndag hela veckan" hade med mig som fett namn på reklamaffischen blivit en dokumentär.

Mina dagar är ju sig lika. Bill Murray må vara skådis, men jag tror inte att killar med feeet plånbok förstår en annans vardag. Ta bara min senaste jobbdag. Väckarklockan ringde. Jag drog benen efter mig in på toan, sedan ner till redaktionen, där arbete väntade innan jag slog av datorn strax före halv sex och hojade hem till Örnnästet, vars bruna tresits fick bli min lägerplats för resten av kvällen, men även för natten.

Andres Lokko skrev en gång på feber.se att parentesen i en speciell låt gör dess titel; jag minns inte vilket nummer han pratade om, och jag hittar inte texten i min Feber-antologi, så vi glömmer det där för stunden. Det jag vill komma till är att i mitt liv är parenteserna det viktigaste.

Som när Buffy, vän och oslagbar kock, ringer och bjuder över en på dillkött och potatis. Eller när F. säger att det är hans vänner som är viktiga för honom, särskilt som han viskar det dagen före han ger sig i väg på sin sex månader långa resa som kommer att ge honom liveversioner av Amazonfloden, indianleder och annat som vi andra bara har sett på film. Men det behöver inte vara en halv jorden runt-resa som får mig att stanna till. Det kan handla om så enkla saker som att M. lägger handen på ens axel och flinar, då vet man att det betyder nåt. Han avskyr nämligen att göra det. Karlhångel, kallar han det för.

Jag kommer att tänka på det i kväll. Min gamle polare T. har just släckt golvlampan i vardagsrummet och jag tror att han redan har somnat eftersom han är tyst och för en kvart sen sa godnatt. Cd-spelaren är hur som helst fortfarande på. Ljudet dock av. Vi har spelat Per Gessles album "Mazarin" och i denna sekund, när jag sitter ner och ska knåpa ihop den här spalten, dyker det bara upp ur tomma intet, elfte spåret på cd:n:

Här kommer alla känslorna (på en och samma gång).

Snälla, förklara det.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons