Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåks moderna kurbits

Annons

Rektors- och professorstjänsterna på Konsthögskolan har gjort att Kåks först nu kan ägna all tid åt eget skapande. Vad det resulterat i under senare år visar en parallell utställning på Galerie Aronowitsch.

Dalmasen i Olle Kåks har anammat och stöpt om dalmåleriets ohämmade lust att dekorera. Minimalismen är ingenting för honom. Likt dalmålarna har han funnit lockelse i att ta ut svängarna i färgglädje och yviga ornamentala element. Kurbits-formen återkommer ofta, i helt egen tappning. Kåks ser den som en fallisk symbol, uppbyggd av kvinnliga former.

"Ren och skär nöjeslystnad", kallade Astrid Lindgren en gång sitt författarskap, en skämtsam markering av att lusten är skapandets grund. Det betyder inte att det är okomplicerat.

Olle Kåks bildvärld är en lust för ögat, färgintensiv och sinnlig. Samtidigt gåtfullt fylld av transformationer och förvandlingar, en scen där allt tar plats; glädje och sorg, erotik och aggressivitet.

Det svarta hålet finns ofta där under ytan. Ovanligt konkret återgivet i "Stenhuggaren" 1970, med mannen som hugger sig ner i avgrunden. Betagande är målningen "Liv" där en ung kvinna bekymmerslöst vilande betraktar en spade med vars hjälp hon vält tuvor i gräset. Varje spadtag leder livet närmare det okända mörkret.

När Olle Kåks ställde ut i Dalarnas museum 1974 dominerade de metafysiskt och existensiellt orienterade naturskildringarna. Från den perioden finns målningen "Hästen", där en ung kvinna vrider om djurets man, uppklängd som en naturvarelse i en björk.

Formspråket utvecklades och blev allt personligare under 70-talets lopp.

Det var ett decennium då det inte var okontroversiellt att, som Kåks, hävda rätten att hänge sig åt lustfyllt måleri utan ambitioner att förändra världen. Processen var måleriet och måleriet var processen, punkt slut, enligt Kåks. Av många betraktades han därmed som en förrädare på flykt in i "borgerligheten".

På 80-talet fick han feministerna på sig, när han presenterade serier av utmanande kvinnostudier, präg-lade av köttigt rosa hudtoner och kvinnosköten i emblemliknande arrangemang.

1993 deponerade Olle Kåks ett av sina märkligare verk, "Tjuren, Kalle och Marilyn", på Dalarnas museum, som redan tidigare hade målningen "Sjöhästen" i sin ägo.

Verket är en hel grupp med en tjur skulpterad i naturlig storlek, som knäböjer framför målningarna med lilla babyn Kalle bredvid kvinnan-modern, som frejdigt svänger ett skynke med sexsymbolen Marilyn Monroe framför sig. Onekligen en av de originellare konstnärliga kommentarerna till fadersrollen och den kluvna kvinnorollen. Därtill en närmast rörande hyllning till det lilla barnet, bäraren av det nya livet.

När de tillfälliga utställningarna upphör och Målarsalen återställs i Dalarnas museum hoppas jag att vi åter får se Olle Kåks verk som spännande centralpunkt i rummet.

Den tillbakablickande utställningen på Konstakademien är stor, men saknar tyvärr 1960-talets uppmärksammade målningar och skulpturer. Men en del av installationen "Namnobjekt" från 1970 finns med. Sista bokstaven i namnet Kåks prålar i rummet som en påfågel. Rolig är den också med sin glimmande bård av elektriska braseldar!

Vännen och före detta chefen för Statens konstmuseer, Olle Granath, har format utställningen ur ett högst personligt urval. Han har också skrivit texten i den rikt illustrerade boken "Olle Kåks. Målningar 1970-2002", som fungerar som katalog både för Konstakademiens och Malmö konsthalls utställning senare i år.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons