Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julkalkon för 36 miljoner

Annons

Många och långa lediga dagar. En befolkning som alltför gärna slår sig ned framför tv:n. Det är inte så konstigt att det just är i juletid som alla tv-kanaler storsatsar.

Det ska i SVT sedan flera år tillbaka helst vara något som minner om fornstora dagar och dramaserier som löper över flera tv-kvällar.

Kosta vad det kosta vill av licensmiljarderna - det är vid den här tiden på året som SVT vill visa musklerna.

På senare år minns man gärna de lysande exemplen i Ivar Kreuger och Gustaf III:s äktenskap. Men tyvärr också bottennappen i Herr von Hancken och Swedenhielms.

Snapphanar har ju varit ute på dvd sedan november (och om detta kan man undra) och har fått blandad kritik.

Till de märkligaste recensionerna hör dem som kommit till med historieboken bredvid tangentbordet - ungefär lika begåvat som att om Errol Flynns Robin Hood säga "men så där var det inte i verkligheten!".

Nej, Romarrikets kejsare utkämpade inte några envig på Colosseum heller men Gladiator var en driven film i alla fall.

Snapphanar har förstås inga ambitioner att berätta den historiska sanningen om de stråtrövare och bondehärar som stred på dansk sida om Skåne 1678.

Det är rätt av manusförfattaren Niklas Rockström att ta sig alla friheter han behöver i berättandets tjänst.

Det är ju matiné, pojkboksäventyr. Det svingas svärd, skjuts armborst och räddas adliga damer ur knipor.

Men visst skulle trovärdigheten höjts om serien hade haft någon koll på den inramning det är rätt att i det episka förhålla sig fritt till.

En fröken Sparre betuttad i en laglös? Hon skulle aldrig träffat honom, än mindre sett honom. En snapphane som travar in till en kung, ensam i ett rum utan livkompani?

Det är så många orimligheter att ofrivillig komik blir följden.

Redan Rockströms manus kryllar av genrens obligatorier och förlagor. Där finns den jovialiske broder Tuck (eller Gimli) i Räddstors gestalt. Där finns krigarkvinnan Eowyn (Svart-Stina) och Snapphanars antagligen värsta kalkonkluckande i parafrasen på ringvålnaden (den ensamme ryttaren).

Huvudpersonens lädermundering är som tagen ur Matrix.

Det hänvisas till en karta som om de red över Rohans slätter. Men här förklaras helt omotiverat att vi befinner oss i Harlösa eller Knäarp.

Lägg därtill några Hollywood-inspirerade inslag: besattheten av personlig hämnd, en skurk med, om inte världsherravälde så ändå Östersjövälde, på programmet och hjälten och skurken som strider om samma kvinna.

Regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein tillför gregorianskt färgad körmusik, långa och poänglösa slow-motion avsnitt, ett esteticerande bildberättande med motljus, eldsken och springande i vattendrag som återkommande grepp och - det allvarligaste - en häpnadsväckande dålig spänningsuppbyggnad.

Snapphanar vidhäftas hyperinflation i scener där hjälten Nils Geting står med flintlåspistoler mot tinningen, oxpiskor mot ryggen eller hampaöglor runt halsen.

När allt och alla hela tiden är på liv och död, när stämningsläget hela tiden är så anspänt, blir övermättnad och ointresse en ofrånkomlig följd.

En begåvad berättare gör en matiné med stegringar, komisk avlastning och ett engagerande inre psykologiskt förlopp för hjälten.

Skådespelarmässigt har förstås aktörerna mycket svåra förutsättningar. Replikerna kryllar av försök till slagkraftiga "oneliners" som alla faller tungt i Skånes lerjordar.

Givet detta kommer ändå bara Tuva Novotny (Hedvig Sparre) och Anders Ekborg (Gabriel Lejonhufvud) undan med hedern i behåll.

Det grövsta överspelet ägnar sig Malin Morgan (Svart-Stina) åt. Hon är mot sin vilja otroligt rolig.

Gustaf Skarsgård (Karl XI), André Sjöberg (Nils) och Jörgen Persson (Räddstor) tycks hämtade ur slumpvis utvalda amatörteatersällskap.

Trots de 36 miljonerna.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons