Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jubel för Sveriges soulkung

Annons

Med en oväntad entré, duktiga musiker och en avslappnad Eric Gadd kan det inte bli mycket bättre. I fredags spelade Gadd och hans band på Rådhusgården i Falun.

Vi väntade, och väntade, och väntade... Men så hördes ett sus och soulkungen dök upp i publiken. Han kom från ingenstans och snabbt samlades den väntande skaran framför scenen.

Med ett mycket avslappnat intryck öppnade han lugnt och självsäkert med material från nya plattan. Redan som nummer två bjöds vi på Do you belive in me? och han hade vunnit våra hjärtan.

Publiken, som till största del var av samma årgång som Gadd själv, sjöng duktigt med i texterna och klappade takten på begäran. Men visst fanns det en del yngre förmågor som också kunde sin Gadd.

Om jag inte missminner mig har Eric blivit utsedd till Sveriges bäst klädda man, både en och två gånger. Och jag är beredd att hålla med. Det är få förunnat att kunna matcha sunkiga jeans med svindyr kavaj. Lägger man även till slips och väst så är man hemma. Om man heter Eric Gadd.

Sommarkvällen hade inte direkt några ljumma vindar att bjuda på. Det avslöjade, om inte annat, ett par lovikkaklädda händer som stack upp ur publikhavet. Men desto hetare var det på scenen där hit efter hit levererades. Och att niomannabandet bakom huvudpersonen hade roligt gick inte att ta miste på. Dessutom kunde de sin sak, det visade till exempel saxofonisten Per "Ruskträsk" Johansson prov på. Eller som när hela bandet exploderade i ett enda stort jam under Wish I.

Efter dryga nittio minuter och ungefär femton låtar var publiken så på gång att det absolut sista numret skapade en magisk stämning över oss alla. På scenen fanns bara en pall, en Eric Gadd och en akustisk gitarr. När det snart visade sig att blåskompet hade smugit sig ut i publikhavet var sagan all.

Man får tycka vad man vill om Eric Gadd och hans falsettsång, men de som inte gillar honom hade aldrig gjort sig besväret att komma. Och vi som var där gillade vad vi hörde. Så tolkar i alla fall jag det när publiken ropar in sin soulkung för tredje gången.

JOHANNA GRANEVIK

Mer läsning

Annons