Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jubel för sjuk Cura

Annons

opera

Sinfonia Varsovia

Dirigent: Pietro Veneri

/José Cura

José Cura, tenor

Giuseppina Trotta, mezzo

Musik av Verdi, Puccini, Bizet, Meyerbeer, Ponchelli, med flera

Dalhalla, 28/6

Att bli jämförd med sin egen prestation den magiska kvällen i juni 1999, en av Dalhallas stora kvällar, borde vara näst intill omöjligt för José Cura - så bra var han och Philharmonia Orchestra.

Och konserten i går kväll tillsammans med Sinfonia Varsovia hade också en annan karaktär.

För en viktig skillnad svarade vädret: Den varma och överjordiskt vackra sommarkvällen 1999 var i år utbytt mot fukt och kyla - hällregn de första 20 minuterna. Och för totalupplevelsen är konserter i Dalhalla väderberoende - det ligger i arenans natur.

Men uselt väder kan också, det har vi lärt oss i Dalhalla, skapa en pakt mellan publik och artister - som från var sitt håll är fast beslutna att göra det bästa av kvällen.

- Vad gör ni här? Så ni ser ut! Ni är galna, skrattade Cura, såg mot himlen, hoppade i land från Dalhallas obligatoriska eka och hoppade upp på scenen.

Han beskrev konserten som "den mest 'demokratiska' han gjort" i hela sin karriär. Han bör med det ha menat den chosefria stämning han inte minst själv bidrog till att skapa där han uppträdde i tjock tröja och gick och hämtade en termos med något värmande från kulisserna.

Men jag tvivlar på att han drabbats av att människor promenerat omkring i gnisslande regnbyxor när han dirigerat Puccinis intermezzo ur Manon Lescaut. För att bara vara tenor ville Cura inte vara, trots att han bör få mer än nog av dirigerande i kvällens öppningskonsert för Musik vid Siljan.

Väl medveten om att han kan ta sig stjärnans friheter snodde han själv instrumentala inslag från Pietro Veneri och hutade faktiskt också åt orkestern när Veneri dirigerade! Inte vidare generöst! Cura var ofta så intresserad av orkestern att han gjorde nybörjarfelet att sjunga med ryggen mot publiken.

Men som dirigent är det uppenbart vilken god stämning han skapar hos musikerna och hans sätt att dirigera är ljusår från demondirigentens - Cura bygger tvärtom på förtroende mer än kontroll.

José Cura var riktigt sjuk, och gjorde ingen hemlighet av det. Han snöt sig oupphörligt och försökte hålla tillbaka strategiskt placerade hostningar. Det känns därför orättvist att recensera med normal kravspecifikation.

Han gjorde en mycket fin tolkning av Corrados recitativ och aria ur Verdis i Sverige aldrig uppsatta Piraten. "Cielo e mar..." var briljant, men han var för sjuk och osäker på kvällens kapacitet för att göra sig rättvisa i "O, Paradiso". Det är ändå viktigt att understryka att det ingalunda är säkert att någon bättre version någonsin kommer att sjungas i Dalhalla, i sådan grad befinner sig Cura i en egen klass.

Efter paus blir konserten ändå något annat än en bra konsert med en tapper tenor - den blir något mycket större än så.

Tändningen, när det går som en stöt genom det mångfärgade publikhavet, kommer från ett håll som väl ingen väntat sig: Assisterande dirigenten Veneri gör en magisk Bacchanal ur Simson och Delila och den mörka, altartade mezzon Trotta, som dittills inte direkt briljerat framför en alltigenom njutbar förförelsearia ur samma opera - där Cura släntrar in och förvånar med ett ljuvligt lyriskt uttryck.

Hans blomsteraria är ett under av nyanser och trovärdighet. Publiken står efter Carmen-blocket och han belönar alla och hittar en kraft, trots sjukdom, från ovan i den outslitliga Nessun dorma.

Då är det lycka i Dalhalla.

En sådan generositet och respekt mot publiken har jag aldrig tidigare upplevt.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons