Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

José Curas återkomst

Annons

Han vägrar envist att inordna sig i den förenklade bilden av vad han artistiskt förväntas vara. Han har brottats med den bilden. Cura har sagt att han avskyr tanken på att sätta "stjärn-" eller "världs-" framför sin yrkestitel för att han associerar till sångare som "är neurotiska och bär stora hattar och sjalar".

I artisteriet finns ett allvar beträffande skådespeleriet som gör att Cura använt sig av psykoanalytiska ingångar i sin gestaltning. Härligt nog svär han också ofta i kyrkan. Som när han säger att en del klassisk musik är förskräcklig och en del popsånger underbara. För egen del jämställer han Lennon och Schubert.

Och sjöng också Beatles i Dalhalla 1999.

Cura betraktar sig som musiker och inte som sångare. Det är viktigt att komma ihåg att han började skola sin sång först i 20-årsåldern - och då för att bli en bättre dirigent! Det finns också en påtaglig vilja till att hela tiden nå nya nivåer. Mycket tyder på att den inställningen kommer från José Curas uppväxt. Hans mor och far var välbärgade och ägde ett stålverk. Fadern har sagt sig inte tåla medelmåttor!

José Curas inställning till Argentina framstår som kluven. Han besökte inte sitt hemland alls åren 1994-1999 och har nu hjälpt sina föräldrar att flytta till Europa - från en ekonomi där tillgångar konfiskeras eller blir värdelösa i hyperinflationen. Han har svårt att förlåta operaskolan vid Teatro Colon, i Buenos Aires, som nekade honom inträde efter att, enligt Cura, ha misshandlat honom röstligt i sex månader.

Samtidigt går det inte att ta miste på hur mycket det betydde för Cura att sjunga inför 40 000 personer i sin hemstad Rosario och att hyllas för sin tolkning av Otello på just Teatro Colon (en roll han också gjort på Met och Covent Garden).

Det finns så otroligt få riktigt vassa dramatiska tenorer. Han är den naturliga fortsättningen på en tradition som efter kriget omfattat del Monaco, Corelli och Domingo.

Och det är ingen tvekan om att Cura använt sin stjärnstatus för att kunna bejaka sin lust att vara multimusiker. När han väl står där på pulten måste han ju ändå prestera.

- Det går 100 dirigenter på en bra dramatisk tenor. Och att jag gör både ock gör att jag får dirigera Philharmonia Orchestra. Så..., sade han inför sin förra konsert i Dalhalla.

Sedan dess har han blivit förste gästdirigent för Sinfonia Varsovia. Gradvis har andelen dirigerande i Curas musikaliska verksamhet ökat från den tiondel som det utgjorde för ett par tre år sedan.

Vad kan den stora publiken (bara något hundratal biljetter var osålda på onsdagsmorgonen) vänta sig av konserten i morgon? Orkestern, som i morgon dirigeras av italienaren Pietro Veneri, ges en stor roll i programmet med hela sex rena orkesterinslag - däribland Ödets makt-ouvertyren och intermezzot ur Manon Lescaut (som båda framfördes vid Curakonserten 1999 ). "Cielo e mar..." ur La Gioconda och "Ch'ella mi creda libero" ur Flickan från Vilda Västern är också gamla bekantingar.

Sångligt har det "klickat" mellan Cura och mezzon Giuseppina Trotta, som svarar för en lika stor del av sången i morgon som han själv.

En hel del duetter blir det också, bland annat i ett stort Carmen-block (Cura är en briljant Don José).

Och, eftersom det är Cura, förväntar jag mig absolut någon överraskning.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons