Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jomen, Antikrist kommer tillbaka

Annons

Samtidigt så finns det rad andra tecken i tiden som gör en film om antikrists födelse passande. I filmen blir diverse naturkatastrofer, Romfördraget, terrorattacken 11/9 med mera förebud om den annalkande apokalypsen. Polariseringen är tydlig.

Mitten av 70-talet var också en brytningstid där 60-talets radikalism och framtidstro övergått i oljekris och pessimism. USA slickade såren efter ett förnedrande nederlag i Vietnam och reaktionära krafter samlade sig för motattack.

Tidsandan känns igen på något sätt, och återkomsten av Omen och förra årets Excorcistenfilm kom väl som ett brev på posten. Ockulta skräckfilmer som dessa brukar placeras på högerkanten ideologiskt. När ondskan visar sin fula, alternativt babylena, nuna så hjälper inga moderniteter. Det är bara att plocka fram bibeln och ta katolska kyrkan till hjälp - som nog tackar för reklamen efter pr-fiaskot med Da Vincikoden.

Man kan naturligtvis välja att helt bortse från de underliggande värderingarna och bänka sig framför en skön skräckrulle. Och själv gillar jag både original-Omen och Excorcisten skarpt.

Men tillför nyinspelningen då något? Kanske inte, men den är ändå en väl fungerande skräckfilm med ett gravallvar som får Ingmar Bergman att framstå som en spelevink. Det är just bristen på ironi och smarthet som är poängen i den här genren. Bära eller brista, utan nödutgångar är filosofin och det måste man respektera.

Risken är att det blir oavsiktligt kalkonartat i alla fall, men Omen klarar sig undan de värsta fallgroparna. Undantaget är Mia Farrows barnsköterska där hon gör en förvånansvärt usel rollprestation. Vad man saknar är också ett lika effektivt soundtrack som i originalet.

Historien är lätt att sammanfatta: Det äkta paret Thorn får barn, men detta dör och fadern får erbjudandet att få ett annat i ersättning utan att den medvetslösa modern får veta något. Han nappar och allt är frid och fröjd tills det börjar hända saker kring den lille Damien. Otäcka saker. Motstridiga känslor är bara förnamnet när sanningen vem deras son verkligen är gradvis uppdagas för föräldrarna.

Hur skulle du själv reagera om din lille guldklimp visade sig vara djävulens son?

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons