Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jazzen lever - på långvården

Annons

Hon skulle kunna ha varit min mor. Om hon känt min far. Det var en älskvärd och klart uppspelt vithårig dam som kom fram efter den jazziga konsert vi just genomfört i kyrksalen.

- Oj, vad det svängde, och vilken härlig musik.

Den aktuella lokalens högste beskyddare noterade säkerligen, i sin himmel, att jag hissade upp ögonbrynen åtskilliga millimetrar inför den lilla gummans oförblommerade förtjusning.

Jazz i kyrkan?!

Hädiska tanke för inte särskilt länge sedan.

Jag returspolade minnestejpen och noterade en liknande upplevelse ett antal år tillbaka i tiden.

Legendariske kapellmästaren Gösta Haag ringde och bjöd in till konsert med sitt jazzband Seniorerna på Ludvika lasaretts långvårdsavdelning (!)

Hade karl'n blivit skvatt galen?

Jazz på långvården?

Hädiska tanke för inte särskilt länge sedan.

Redan då började jag fundera över fenomenet när jag såg de vithåriga sängliggarna vippa med tårna under landstingets filtar inför de gamla jazzlåtarna.

Jag fick samma svar på min undran i Grängesbergs kyrka i mars 2005 som på långvården i Ludvika ungefär dussinet år dessförinnan:

Det här är den generationens motsvarighet till nutidens våldsamma rockmusik.

En och annan hävdar att det är det som är jazzens problem år 2005.

Publiken åldras snabbt. Titta bara ut över en ordinär jazzklubbspublik i dag. Vore det inte för musiken från estraden kunde man lika gärna befinna sig på PRO:s månadsmöte.

Tiden går med rasande fart, vilket också kan konstateras vid de pensionärsdanser som arrangeras. Gud nåde den orkester som spelar mer än ett par gammeldanslåtar.

Här ska det tryckas till evigt gröna foxtrots och - ännu hellre - dagens dansbandshits.

Att jazzen mår en smula illa numera och kön vid jazzarrangörernas kassa också köar för sin första rollator har många skäl.

Bland annat är jazzmusik inte längre en del av ungdomskulturen som den var så sent som i slutet på 1950-talet. För att sticka ut hakan en smula hävdar jag med bestämdhet att en annan anledning är att dagens unga är, paradoxalt nog, ohyggligt reaktionära när det gäller musik.

Rent generellt förefaller det vara så att man saknar nyfikenhet på musik av annan sort än den kritikerkår och trendsättare beordrat att man ska hylla för dagen.

Mer än en skivhandlare - i den mån de finns - kan vittna om att det inte är ovanligt att de unga köparna först ber att få se försäljningslistan innan de gör sitt inköp. De förefaller panikslagna inför tanken att köpa "fel", en annan produkt än den som gäller som den häftigaste för dagen.

Som musikskrivare får man oavbrutet nya skivor på sitt skrivbord. Ett och annat hamnar, i ärlighetens namn, i tonårsdotterns hylla där de förblir dammsamlare. Utan undantag gäller det de utgåvor som det inte finns något etablerat tyckande omkring, som inte är förhandsbeställda i xx tusen exemplar och ägnats monumental uppmärksamhet i spalter och ljudmedia redan på idéstadiet. Trots att det aktuella barnet är uppfödd enligt musikalisk kostcirkel, och alltså allätare, är fenomenet tydligt.

Hur ska det då inte fungera i miljöer som är totalt underkastade tondöva och penningfixerade marknadskrafter?

Det lär dröja innan den breda publiken hittar tillbaka till jazzen. Under tiden breder okunnigheten ut sig även i mediavärlden. Vid Melodifestivalen uppmärksammades en ung dam som något av en sensation och fick till och med epitetet "en ny Ella Fitzgerald", en jämförelse som är lika relevant som att påstå att Pavarotti är en italiensk Edvard Persson.

Det märkliga med hennes bidrag var att den stack ut, sades det. De flesta av oss gamla uvar upptäckte snart att den var skriven i bossanovatakt enligt formulär 1A. Standardkoncept anses numera vara originella.

Man ska vara glad åt sina jazzfans. Möjligen beklaga att deras musik snart bara kan höras i kyrkan eller på långvården.

Mer läsning

Annons