Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jazz - över förväntan

Annons

Men när det kommer så många som på fredagskvällen får några sitta som uggleungar bakom stolparna. Akustiken är inte idealisk, den stora mattan dämpar ned alltihop. Ljudproduktionen frestas (över)kompensera.

Dalasinfoniettans konsert med Rebecka Törnqvist i januari 2005 hade stora likheter med den i fredags. Hans Ek dirigerade båda. Det var också nu ett påtagligt konstmusikaliskt inslag och då som nu med Rigmor Gustafsson misstänker jag att sångerskan drog stora publikskaror som helt enkelt inte fick vad de förväntat sig.

De fick något bättre.

Gustafsson har några grymt coola skivor bakom sig, hennes Bacharachtolkningar är till exempel en räcka pärlor. Mindre känd, utom antagligen för jazzesteterna, är Magnus Lindgren Quintets Music for neighbours, årets skiva 2005 om man får tro SvD.

En svit därifrån kom att dominera första avdelningen. Solisten och kompositören Lindgren har öppna öron mot evergreens, folkmusik och konstmusik. Han framträdde som soloklarinettist och -flöjtist, men spelade mest saxofon. Ljudbilden var bäst när han lade saxofonen åt sidan. Och den som ansett att flöjt är ett lika olidligt soloinstrument i jazz som fiol måste tänka om.

Från ett långt och manglande första set minns man Gustafssons svala vokaliser, Lindgrens improviserade intro-duo mot Anders Jakobssons Orsafiol, hur många av låtarna ändrade karaktär någonstans på mitten, hur flöjten fick en ton av skalmeja och en genomgående spelglädje med utlevelse som gjorde att Lindgren ideligen befann sig någonstans nära golvet och att han tappade mikrofonklämman från saxen. Den som inte trott på snacket om att trummisar alltid är litet galna kom på andra tankar av Magnus Persson.

Men det var som instrumentalist Lindgren (och för all del hela kvintetten) övertygade. Det var musik på jazzkvintettens villkor, och välinstrumenterat var det därmed inte. Mer av ett möte mellan orkester och kvintett hade varit intressantare.

Så kom ett andra set med Rigmor Gustafsson och snygga, varma sånginsatser. Jo, en sinfonietta var inte fel i en bluesig Black coffee, där Lindgren visade ett tekniskt raffinemang med pedalerna som ledde till att Lindgren lade ackompanjerande, inspelade loopar på sig själv.

Tomas Agnas och Lindgren gjorde sedan en rasande rolig och bossadoftande klarinetthyllning till Putte Wickman innan Gustafsson slog knock med den If you go away av Brel som många sammankopplar med Nina Simone som en följd av hennes Ne me quittez pas.

En överlycklig publik kunde tyvärr bara pressa fram ett enda extranummer och fick då ljuvliga Close to you i en extra gräddig och trögflytande version.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons