Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jazz med känsla och rutin

Annons

Småputtrig 50-talsnostalgi blandat med modern jazz blev det på torsdagskvällen då Falu jazzklubb bjöd in två orkestrar med vitt skild musikalisk stil.

Den ena, Janne Alms kvintett, gjorde sig ett namn på 50-talet då jazz var den rådande musikstilen på dansgolven.

Den andra, Anna Ihlis kvartett är en ung orkester från Sjövik folkhögskola i södra Dalarna, framförde modernare jazz, med mindre sväng, men mer koncentration.

Tre av originalmedlemmarna i Janne Alms kvintett beslutade sig i somras för att återbilda sin, på den tiden, populära dansorkester, dock utan Janne Alm själv. Tillsammans med sångerskan Birgitta Landström (tidigare Git Persson) gjorde de spelningen på Harrys till en afton av mysig och tillbakalutad 50-talsswing.

Fylld av nostalgi för de som var med då det begav sig.

Låtvalet höll sig mestadels till förra seklets tidigare hälft, och de rutinerade musikerna radade upp gamla favoriter som As Time Goes By och Honeysuckle Rose. Alltsammans framfört på ett mycket rutinerat sätt, skickligt både i takt och ton.

Spelstilen präglades, som det ofta gör när äldre durkdrivna musiker spelar, mer av rutin än av känsla.

Sångerskan Birgitta Landström sjöng rent som en klocka i de högre registren, men försvann något i de lägre, något som kanske berodde på den bristfälliga ljudmixningen. När hon efterhand blev varm i kläderna tycktes dock hon bemästra det mesta hon tog sig för.

Kvällens andra orkester, Anna Ihlis kvartett, bestående av fyra unga lovande musiker bjöd på en mer experimentell jazzresa, präglad mer av känsla än rutin.

Influenser hördes från bland annat Keith Jarret, Bill Evans, samt vårt svenska geni, Jan Johansson.

Musikerna är djupt koncentrerade och resultatet blir förtätat och kräver även koncentration från publikens sida - något som tyvärr inte efterföljdes tillräckligt.

Sångerskan Anna Ihlis röst är skör och bräcklig, man spänner sig en aning och undrar när den ska vika.

Men viker gör den inte och hon ror låtarna i land med värdighet. Särskilt när hon vågar släppa loss hämningarna blir det riktigt bra. Och släppa loss hämningarna bör hon göra mer, hon har inget att blygas över i sin röst, som gott och väl kan mäta sig med Stina Nordenstams.

I några trionummer gav musikerna bevis på stor skicklighet. Jan Johanssons version av Kvällar i Moskva framförde de med bravur.

Jag förväntar mig att se mer av dessa fyra musikaliska begåvningar framöver.

HENRIK SJÖGREN

Mer läsning

Annons