Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Järnaikon figurerar i jubileumsbok

Annons

Sista april. Valborg. För ett antal generationer lika med Premiär i Folkets park.

Den nya vårkappan ska luftas, den nyinköpta trenchcoaten förstärka danskvaljerens attraktionskraft.

Dessförinnan har alla dessa fantastiska idealister till folkparksgubbar spikat, skrapat, målat, krattat. Fantastiskt nog är det samma gubbar som jobbar aktivt hos folketshusföreningen, arbetarekommunen, godtemplarna. Att de orkar. Långa arbetsdagar har de dessutom.

Ingen av dem kan stava till begreppet lediga lördagar, trots att de också hinner gå på kvällskurs hos ABF.

Det har sagts förut gång på gång; den svenska folkparken är världsunik och männen (och de få kvinnorna) är lika unika i sitt idealistiska arbetet för att skapa en mötesplats.

2005 är folkparken 100 år som organisation, men egentligen hade den första folkparken redan slagit upp portarna tidigare än så; 1893 i Malmö, men det skulle inte dröja länge förrän varje svensk ort som var så stor att den hade en mjölkpall inom socknen hade sin egen park och både inhemska - och världsartister fick folkmassorna att slita vändkorsen ordentligt.

Påpassligt nog har man släppt ut två förnämliga böcker lagom till jubileer, böcker som påminner om folkparkens betydelse för människan, detta oavsett om man föredrog opera, operett, schlagersång, jazz, dragspel, akrobatik eller gick till parken för att träffa Henne och Honom eller smyga med en skvätt ljummen Jägarbrännvin bakom utedasset.

I parken fanns någonting för alla och den var, åtminstone innan tv tog över underhållningen, en naturlig samlingsplats för alla. Till parken gick man ofta familjevis för att titta på Malmstenstruppen, dansa till Thore Ehrling eller den lokal storheten, se Snoddas i verkligheten eller rent utav höra Quincy Jones storband eller Maurice Chevalier.

Som familjens träffpunkt fick folkparken allt mindre betydelse och folkparkernas kulturchef Gunno Sandahl anförtrodde mig vid ett intervjutillfälle på Brunnsvik för ett antal år sen, med visst vemod i rösten, att publiken numera var så segregerad att det vållade folkparksfolket bekymmer. Ungdomarna kunde inte tänka sig att blanda sig med "gamlingarna" och vice versa.

Arkivcentrum i Örebro län och K-märktteamet har närmat sig folkparksföreteelsen från två olika håll, båda lika intressanta.

I Det var dans i Folkets Park... har redaktionen nått sina medarbetare via ett skrivuppror, liknande det man använde sig av i 50-talskavalkaden Snoddas, Doris och vi andra för tiotalet år sen. Folkparkspubliken själv har alltså fått berätta sina upplevelse från parken men även arrangörer, korvgubbar och artister som Peter Flack, Björn Ulvaeus, Lill-Babs och Owe Thörnqvist har kommit till tals och berättat om möten med parkpublik och folkparksgubbar.

Henry Aspelin, demonpromotorn från Dala-Järna, omnämns och man får också veta en del om lagår´n i Ludvikaparken - den plats där de unga damerna stod och tuggade i väntan på kavaljer- när Quincy Jones var på besök.

K-spanarna Bengtsson och Willis skildrar folkparkerna ur mera subjektiv synvinkel vid en resa genom landet. Bildmaterialet är härligt och får en gammal folkparksräv att darra med underläppen av vemod. De har bland annat besökt Storänget i Nås, Strandbacken i Dala-Floda, Kärrgruvan i Norberg och Pärlan Vid Barken, Söderbärkeparken, blir lyriskt beskriven.

För båda utgåvorna gäller betyget SUVERÄNT och jag kan aldrig tänka mig att det bara är ett halvsekel på folkparksestraderna som får mig att förtjusas.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons