Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jaget i samtiden

Annons

Det börjar med en viskning, men övergår snart i en kakafoni av röster. Modernautställningen 2006, Moderna museets stora samtidsutställning, låter 49 konstnärer kommunicera högljutt med varandra och oss och den pockande frågan är: När är jag? Och svaret blir ofta: När vi möts, eller tidstypiskt: När jag syns!

Temat Jaget och omvärlden är utgångspunkt och deltagande konstnärer har fått sina genombrott från 1960-talet till i dag.

Det börjar uppseendeväckande diskret med en liten, liten ekorre nere på golvet, som i en mikrofon viskande uppmanar oss att ta tillvara våra demokratiska rättigheter att uttala våra åsikter. Anna Wessmans installation visar att det inte bara är de spektakulära inslagen man minns från Moderna.

Därefter är ljudintrycken desto mer påträngande. Det agiteras och kommenteras tätt intill mer meditativa verk, som exempelvis Cecilia Edefalks svarta studie Jag är död, som i sin tur åtföljs av egna dova ljudklanger.

Installationer och film dominerar, många riktningar och uttryck konkurrerar. För att komma tillrätta med svårigheten att skapa avskildhet kring verken har man satsat på rumsavskärmningar. Besökaren vandrar som i en labyrint, från upplevelseö till upplevelseö. Kanske går några vilse, eftersom personalen vid utställningsentrén klagade över att många tycktes komma ut alldeles för snabbt.

Det betyder att de missar spännande inslag i en utställning som är både pigg och generös. Utställningen följer en bestämd rutt, från beskrivningen av omvärlden till fantasifulla skildringar av inre världar.

Även om inte riktigt allt är så högklassigt som man kunde förvänta sig av en sådan här stormönstring. (Katalogens tal om att man dammsugit landet på jakt efter det bästa, kan man stryka, eftersom urvalet är påfallande Stockholmsbaserat och knappast nått topparna ens i metropolerna Malmö och Göteborg.)

I många verk speglas hur massmedier fungerar som kommunikationens både närgångna och anonyma länk. Många, bland andra Ola Pehrson, Mona Marklinger och Fia-Stina Sandlund, funderar över flödet, alltifrån bilderna av världen som strömmar in i våra vardagsrum till spektakulära tävlingsjippon eller socialpornografiska exponeringar av enskilda i spalterna.

Är det klichéerna som styr? Vad händer när gränserna mellan verklighet och fiktion luckras upp? Många konstnärer arbetar med illusionstemat och allt vi ser är inte vad det synes vara.

Kan man köpa lycka? undrar Gunilla Klingberg när hon förvandlar varumärken till psykedeliska mönster som vaggar in oss i konsumtionsvärldens frälsning.

Annika Eriksson förvandlar gaturummet till en installation genom att ställa kameran i ett gathörn och låta den gå.

Originellare är de små filmkonstverken med animerade figurer i plastellina. Där flödar svart humor, ibland bisarr och kuslig som i Nathalie Djurbergs könsrollsberättelse om makt, erotik och ond bråd död.

Verken av Elis Eriksson, nyligen avliden, 99 år, hör till de mest slagkraftiga. Hans rapport från äldrevården i form av sorglustiga streckteckningar med maktlöshetens tänkvärda repliker virvlande i luften, hör till de inslag man bär med sig hem från utställningen.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons