Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill leva exakt det här livet

/
  • Sista-minuten-piff. Rockstjärnelivet kräver ibland en minut eller två framför spegeln.

Annons

Det är europaturné, jag och bandet ska värma upp för det brittiska popbandet The Pipettes. Det regnar när bussen kommer in till Lyon en sen eftermiddag. Jag kan inte tänka mig något vackrare än varmt vårregn i en europeisk storstad, jag kanske tänker på när jag var liten och vi bilade runt Europa med familjen. Det är en känsla som bär lika mycket trygghet som frihet.

Efter ungefär tio dagar inträder människoallergin, vi är tolv personer som älskar varandra, men, lever i en trång turnébuss. På nätterna kommer det intressanta luftströmmar från slafen ovan. Jag stjäl en ros i en park och lägger den vid kudden i hopp om lindring.

På grund av de allergiska reaktionerna går jag och äter middag själv idag. Moules Mariniere och vitt vin på en turistig fransk restaurang. Jag tycker mycket sitta själv på en turistrestaurang och äta moules mariniere och dricka vitt vin. Jag tycker mycket om att vara en 30-pluskvinna som bara nästan har slutat tycka att kvinna känns som ett fult ord. Jag känner mig patetisk på ett så härligt vis.

I bussen ligger en bok som vi har döpt till "orter". Där skriver vi vad vi vet om orterna vi åker igenom eller till. Om Södertälje vet vi att det görs kringlor där. Om Leipzig vet vi att det ligger i före detta Östtyskland. Om Bologna vet vi att det är en universitetsstad, men vi vet inte att vi där kommer att träffa 600 galna italienare som sjunger med i låtar de aldrig har hört förut.

Om München vet vi nästan ingenting, visar det sig. Överhuvudtaget är vi förvånande obildade för att ha så många sammanlagda akademiska poäng.

I Hamburg sjunger vi karaoke, tävlar band mot band. Vårt lag vinner ganska lätt, trots att Pipettes gör en mördande vacker version av Abbas "Dancing queen". Förtjänsten är faktiskt mest min. Jag har nämligen stor karaokevana och vet att det mesta handlar om timing. Slå till med en smäktande"All by myself" i rätt ögonblick och du har publiken i din hand hur tokigt du än sjunger.

På väg in i Italien försöker jag lära mig att tycka om nya Feist-skivan. Det är tyvärr nästan omöjligt, trots att jag tyckte om den förra skivan så mycket. Nu har jag räknat ut varför. Jag blir nämligen hemskt nervös av att inte höra vad folk sjunger. Eller, jag kan inte med när det låter som att de inte vill prata med mig. Feist har på nya albumet utvecklats till en fullfjädrad mumlerska och jag sitter bara där och undrar varför jag inte får veta vad hon vill. Det känns som att hon har en klubb som jag inte får vara med i. (Att vara ett mobbat barn sätter underliga spår som färgar av sig på min kulturkonsumtion).

Annan tveksam konst: en sen natt ser vi om den 80-talsfilmen Cocktail med Tom Cruise. Jag slås av att killen som skrev manus den måste ha varit fullkomligt nydumpad. Så gott som varje scen stinker kvinnoförakt och jag blir arg i efterhand. Arg på att den sortens filmer tilläts prägla ens uppväxt och lära en nåt om relationer mellan killar och tjejer. Varför var det ingen som sa något?

Det är väl det enda lilla riktigt arga jag varit de senaste veckorna. För det mesta tänker jag bara på vilken jävla tur jag har. För det mesta kan jag inte sluta tänka på att jag vill leva just exakt det här livet, för alltid, för alltid, för alltid.

Mer läsning

Annons