Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag sjunger tråkighetens lov

Annons

På tal om utrotningshotade arter, börjar jag undra om inte gallerister har blivit en sådan. Framförallt svenska gallerister som lever en alltmer tynande tillvaro. Redan har flera flyttlass gått till Berlin och av de få som finns kvar i till exempel Stockholm märker man tydligt att tiderna är andra än för tio år sedan.

Jag besökte nyligen en av de yngre galleristerna i Stockholm. Vi pratade om problemen i galleribranschen och på ett tankeväckande sätt förklarade den unge galleristen att han helt plötsligt var på väg att bli en av de "äldre" galleristerna i stan. "De håller ju på att gå i pension" sade han och syftade på den äldre generationen gallerister födda på 30- och 40-talen.

Det stämmer faktiskt, fast man tänker normalt inte på det. I Stockholm finns en handfull gamla "stötar" till gallerister som har hållit på sedan början av 60-talet och som vaskat fram den ena nyskapande konstnären efter den andra i decennier. Och nu helt plötsligt är de pensionsmogna och ska bomma igen verksamheten.

Det kommer att skapa ett stort tomrum. Tänk bara på alla de mogna galleristernas mogna konstnärer. Var ska de ställa ut efter det att "stötarna" gått i pension? Vilken ung gallerist i stan är intresserad av att ställa ut Olle Kåks, Ulrik Samuelson eller Kjell Strandqvist? Och då är detta trots allt rätt kända namn...

Ändå är det inte tillväxten eller konjunkturen eller lokalhyrorna som är det stora problemet för galleriverksamheten. Det är nog snarare att själva galleriverksamheten i sig blivit passerad. Sedan det så kallade curatorsystemet slog igenom för ett drygt decennium sedan verkar det nästan som om galleristen inte längre behövs.

Curatorsystemet går lite grovt ut på en idé om att konst kommunicerar mer effektivt i kombination med annan konst, och därför är de curerade utställningarna oftast grupputställningar och inte separatutställningar.

Hela idén om ett skapande konstnärsjag som ställer ut sitt livsverk på galleriet har blivit obsolet, och istället för galleristen har konsten fått curatorn - en oftast teoretiskt orienterad person som sätter samman grupputställningar med tematiska innehåll.

Men var hittar då curatorn sin konst? Är inte han eller hon i alla fall i behov av galleriet? Nja, snarare håller en ny aktör i konstbranschen på att växa fram: Konstmanagern. En person som bedriver lobbyverksamhet mot de internationella curatorerna och kritikerna och som knyter de nödvändiga kontakterna med samlarna och köparna. Och ungefär som National Hockey Leagues talangscouter ger sig konstmanagern ibland långt ner i farmarligorna, det vill säga konsthögskolorna, för att hitta sina talanger.

Till sist kommer det ändå vara de konstintresserade som avgör galleristernas framtid. Själv tycker jag det låter väldigt tråkigt att inte kunna se en lagom tråkig galleriutställning av en lagom tråkig konstnär. För det är trots allt så att man av och till finner den riktigt stora konstupplevelsen där man minst anar det.

Mer läsning

Annons