Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag drabbades av Grey's Anatomy"

/
  • Mc Dreamy. En terapeut god som någon för den som har dödsångest. Foto: MATT SAYLES

Annons

Jag går omkring och är lite rädd för döden. Eller förresten, ganska mycket rädd ibland, om jag ska vara ärlig. Det började redan i 8-årsåldern och har sedan dess yttrat sig i perioder som en känsla av menigslöshet. Hur kan ni ha så kul allihop? Ni ska ju ändå dö (kan ju göra det när som helst, typ). Vad är det för mening med att ett potentiellt lik går runt och skrattar?

För 8-åringen sträckte sig konsekvenserna till en utebliven räkafton på klipporna i Bohuslän (varför äta räkor om man ändå ska dö?) och ett snirkligt handskrivet kontrakt där jag lovade mamma att aldrig göra farliga grejer, typ röka, åka bil, gå över gatan och simma på djupt vatten.

Dödsrädslan gick i träda under ganska många år men fick nytt fnösktorrt bränsle för drygt ett år sedan när jag fick barn. I kölvattnet av de värsta hormonrusningarna började jag på fullaste allvar oroa mig för att det skulle ramla ner tunga, farliga saker i huvudet på den familjemedlem som vågade lämna huset.

Tänk vilken skada en trasig flygplansvinge(!!) skulle kunna göra. Eller - gud förbjude - en bomb. Och tänk om de (hm, vilka då.?) skulle släppa den över vårt hus precis när jag var ute och handlade och jag blev ensam kvar i livet.

Jag var livrädd för att grannens toksnälla katt skulle hoppa upp i vagnen och hugga lilla bebisen i strupen, i fantasin krockade jag varenda gång jag tog bilen till Hemköp (vågade inte åka längre än så) och på nätterna låg jag vaken för att kontrollera så att alla i familjen verkligen andades.

Det var då jag drabbades av Grey's Anatomy. Kanal 5 drog i gång ett härligt reprissvep med nygamla avsnitt från Grace Hospital i Seattle varje eftermiddag. Mitt i amningskoma och känslostormar kom Doktor Mc Dreamy och tittade pillimariskt och underbart hett på Meredith Grey och jag kunde sitta där med bebisen på armen och låta dödsångesten rasa genom kroppen.

Hela sjukhusstyrkan träffades av Amors pilar samtidigt som folk dog på löpande band. Småbarn, äkta män och föräldrar kastade in handduken - och mina tårar sprutade. Jag fick leva ut hela känsloregistret och just då kunde det inte bli mer realistiskt. Ond bråd död, män och kvinnor i pastellfärgade sjukhuskläder som gjorde sitt yttersta för att rädda liv, vackra läkare och sjuksystrar som mitt i kampen fick något skälmskt i blicken (fortfarande helt realistiskt, tyckte jag) och måste ta sig en svängom inne i något linneförråd.

Och sakta men säkert blev det lite bättre mellan mig och döden. I takt med att amningshormonerna minskade framstod också stämningen på Grace Hospital alltmer märklig och kanske inte fullt lika verklighetstrogen som jag först tyckt.

Det skulle fortfarande inte falla mig in att missa ett avsnitt av Grey’s Anatomy. Minst ett hjärta slutar slå i varje avsnitt och jag har schemalagt en gråttimme i veckan. Men nuförtiden förundras jag mest över att överläkare Webber inte sätter ner foten, klappar igen linneförråd och vilorum och säger åt sin personal att skärpa till sig, att sluta springa omkring och vara så attans pilska hela tiden. Det är ju trots allt ett sjukhus.

Ikväll hörs inga snyftningar i tv-soffan. Säsongens sista avsnitt av Grey's Anatomy visades förra veckan och vi får vänta ända tills i höst för att få veta hur det går med frierier och köttsliga lustar. Själv zappar jag just nu mellan kanalerna, på jakt efter en ny glassig serie att gråta ut hos. Tips mottages tacksamt.

Mer läsning

Annons