Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är hellre ärlig med sorgen

/

Annons

Jag har aldrig haft för avsikt att förställa mig. Det gör mig inte unik eller ädel. Det är bara en sorts trohetsed till det här yrket.

Jag har aldrig haft för avsikt att offentligt framställa mig som något jag inte är. Ska man vara ärlig - och man ska vara ärlig - måste man också försöka sätta ord på sorg, meningslös gråt, självcentrerad apati och vemodet över att åren går.

ONSDAGSEDEL JAG KAN INTE VÄRJA MIG

Jag har aldrig briljerat med en vacker fasad. Jag hatar fasader. Jag klättrar på dem, river ner dem.

Eller hatar gör jag nog inte, jag kan bara inte resa dem mot allt det här varma, blodiga, underbara som är jag.

Mina tankar om skrivandet, och det gäller allt skrivande, såväl den här krönikan, som bloggar eller böcker, har alltid handlat om att sätta ord på det där som fladdrar precis vid gränsen av allting. Hiva in det, kasta sig efter det, dra upp det ur jorden, sätta ord på det innan det försvinner.

När jag faller, och jag faller ibland, finns ingen tröst. Den fanns tidigare. Du kanske använder den fortfarande. Spriten. Drogerna. Allt det där som sätter en på ryggen och skenar rakt in i paradiset.

Allt sådant är stängt för mig. Jag är här med det jag har. Min familj, mina händer, mitt dumma, dumma lilla hjärta och den här skallen som tickar och tjuter som en tidsinställd bomb.

Då skriver jag om det. Jag flyr inte. Jag har slutat fly. Jag står där jag står och gråter jag, så gråter jag.

Jag har inga masker eller försvar mot någonting. Allt går rakt in. Allt träffar mitt i prick. Jag vacklar fram längs hela världens gågata och blickarna fastnar som gammalt klister.

Jag ljuger inte om hur jag mår.

Jag minns att jag skrev om Dante och hans död i DN våren 2006. Jag skrev om den bottenlösa sorgen vi fäktade runt i, jag och Jonna, och våra föräldrar, alla i vår närhet. Jag fick ett svar av överläkare i psykologi som var arg på DN för att de upplät uttrymme åt en "människa i sorg och chock."

Som om det vore ett fel och inte en förtjänst! Som om vi offentligt ska envisas med att bara visa upp perfekta ytor. Jag avskyr perfekta ytor eftersom de är en lögn.

Om den här överläkaren verkligen varit uppriktigt orolig över mig skulle han ha varit bekymmrad om jag inte skrev när jag mådde dåligt.

När jag sätter ord på sorgen händer nämligen något magiskt. Sorgen får fjärilsvingar och lyfter i skydd av mörkret varsamt och lämnar mig.

Jag blir ett gram lättare för varje ord.

Likadant hoppas jag det är för dig som läser detta och inte sjunger med i världens falska lyckosång.

När du läser detta hoppas jag du inser hur djupt mänskligt det är att vara sorgsen ibland. Och att fly från sorgen är samma sak som att bjuda in den tusen gånger till.

MARCUS BIRRO

Mer läsning

Annons