Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intet nytt under Ellroys himmel

Annons

Litteratur | Diverse

Destination: Morgue!

James Ellroy

Arrow Books

Hör du vad jag säger? Jag kommer aldrig att gå tillbaka till telegramstilen jag använde i White Jazz. Fattar du: aldrig. No f-u-c-k-i-n-g way.

James Ellroy kan vara tämligen övertygande.

Efter att ha pratat med honom i samband med utgivningen av den självbiografiska boken Mina mörka vrår (1999), trodde jag därför att de ultrasnabba staccatomeningarna var utslängda från hans författarskap.

Punkt.

Slut.

Men tydligen har han fått ett återfall.

I sin första bok sedan Sextusen kalla (2001) återvänder Ellroy till sin inkarnation av Hemingway på speed. Bokens inledande boxningsskildring är helt i fas med ämnet: det är text som boxning - eller kanske snarare boxning som text: Orden smattrar över sidorna, meningarna är kortare än någonsin och känns som små, hårda jabbar mot ögonvitorna.

Destination: Morgue! består av 14 texter - noveller, kriminalreportage och personliga stycken. Och, ja, det handlar som vanligt om Ellroys favoritämnen. Det vill säga våld, hundar, boxning, skandaljournalistik och olösta kvinnomord.

Allt är som vanligt i Ellroyland, alltså? Nja, riktigt så enkelt är det inte.

Ellroy är en bra bit slugare än sina kolleger i noir-facket. Fakta och fiktion har alltid blandats i hans böcker, men det som gör Destination: Morgue! intressant är att Ellroy nu hoppar mellan genrer: Han varvar egna kriminalreportage (tidigare publicerade i magasinet GQ) med nyskrivna noveller och låter texterna glida samman tematiskt.

I tre sammanhållande noveller får vi följa (den fiktive) mordutredaren Rick Jenson och (den fiktiva) filmstjärnan Donna Donahue. Men förutom en ovanligt skruvad berättelse och en mer humoristisk Ellroy - historierna berättas av den döde Rick Jenson från, ehum, himlen - vävs novellerna samman inte bara med verkligheten, utan också med de övriga texterna i boken.

Novellernas Donna Donahue är till exempel en lätt förklädnad av den verkliga skådespelerskan Dana Delaney. Och Rick Jenson är besatt av (den verkliga) Stephanie Gorman som mördades 1965.

Det är en besatthet som James Ellroy delar. Alltså nöjer han sig inte med den fiktion han presterar, utan skriver också ett kriminalreportage där han drygt 50 år senare gräver i polisens arkiv och tar upp jakten på Gormans mördare.

Vem har sanningen - journalistiken eller författaren? Spelar det någon roll?

Den här sortens band knyts genom hela boken. I en scen låter Ellroy sin huvudperson fundera över sina två kvinnor.

Den mördade Stephanies ansikte börjar efter ett tag smälta samman med Donnas. Detta är i sin tur en anspelning på hur den tioårige Ellroy reagerade efter att hans mor hittats mördad - han blev besatt av ett samtida kändismord, något som senare användes som stoff till genombrottsromanen Den svarta dalian. För att fullfölja korstänkandet finns även en text om Ellroys uppväxt med i samlingen.

Ellroy har uppbarligen försökt skapa en mörk komedi med bokens avslutande novellsvit. Men verklighetsanslagen spökar inte så lite kusligt, vilket håller skrattet ganska långt borta. Inte för att det gör något. Konceptet att blanda verklighet med fiktion knockar läsaren precis lika bra som den inledande ordboxningen.

ANDERS MILDNER

Mer läsning

Annons