Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intensivkurs i dalmål för Hellgum och Gudrun

Annons

I måndags sökte Ingmarsspelens kostymarbetare genom hyllorna på Konsum efter Hellgums hårfärg. Hellgum, som i Ingmarsspelen övertalar Nåsbor till religiös fanatism, hade nämligen mörk kalufs. Lars Lindström, som i år fick rollen, drar händerna genom det blåsvarta håret.

- Det blev lite svart, säger han och tittar tveksamt upp mot luggen.

Förutom håret tycker Lars Lindström att det är svårt att hitta likheter mellan honom och Hellgum.

- Nej, jag kan inte identifiera mig med Hellgum, säger han.

Men så suckar han, sätter ett av fingrarna på hakan och funderar en stund.

- Fast för att vara skådespelare så här länge fodras ju en otrolig stark tro på det man gör. Det hade Hellgum också. Så jag känner igen den tron, men jag håller inte med honom.

Det är första året som Lars Lindström spelar Hellgum. Men på scenen är han inte ny. Där firar han fyrtio. Efter 27 år på Norbottensteatern valde han att gå över till frilansande skådespeleri. Då passade han och frun, som frilansar inom musik, på att flytta från huvudstaden till sommarhemmet i Orsa. I Vansbrotrakterna kanske någon känner igen honom från turnén med riksteaterns musikteaterversion av Verdis Rigoletto. Något bygdespel har han däremot aldrig spelat i.

- Men jag har haft roller i arbetarspel i Norrbotten och där har liknande dramatiska händelser skildrats.

Dessutom har han läst Lagerlöfs Jerusalem och sett Bille Augusts filmatisering.

- Det är fantastiska berättelser. Selma hittade en guldgruva när hon fann de här historierna. Hon gjorde en sådan otrolig research här i Nås bara några år efter den verkliga händelsen, säger han.

En av kvinnorna som Lars Lindström försöker locka med i sin sekteristiska församling heter Åsa Persson. Hon ska spela Gudrun, en av kvinnorna i Nås som drabbas av Hellgums dragningskraft. Hon sitter i en stor röd fleecetröja på en parkbänk på Storänget i Nås och tränar på dalmålet. Efter att vännen Mikaela Ramel, som var Gudrun i fiol, rekommenderade henne så fick hon jobbet. Ingmarsspelen är en skarp kontrast till tidigare erfarenheter. Senast var hon med i vad en recensent beskrev som "stor, meningsfull och intelligent teater", uppsättningen "Våra föräldrars sexuella neuroser".

- Det är sällan en teater blir så höjd till skyarna, säger hon.

Och resan från skyarna till naturtrogna Nås har varit jättespännande.

- Jag har aldrig varit med i en sådan här stor ensemble. Det är otroligt inspirerande att jobba med amatörer som spelar för att det är roligt. Eftersom jag jobbar som professionell skådespelare blir det ofta mer prestige, mer konstnärliga skäl. Då ställs det högre krav, även om det också är roligt, lite prestationsroligt sådär.

Och efter Ingmarsspelen blir det prestationsroligt igen, på stadsteatern i Stockholm. Där ska hon till hösten vara med i en nyskriven pjäs av Kristina Lugn.

När Åsa Persson gick på scenskolan i Malmö gjorde hon praktik på Dalateatern. Där var hon med i Dickens klassiker "Lysande utsikter" och Tjechovs "Ett frieri". Men det första mötet med Dalarna skedde mycket tidigare, på Ludvika lasarett där Åsa Persson föddes. Tills hon fyllde fem bodde hon sedan med familjen i Korså bruk. Och nu har hon fått användning för dalmålet igen.

- Jag går och lyssnar och så får det sjunka in mer och mer. Och pappa är den största dalmålsinfluensen.

Den klurigaste för Lars Lindström och Åsa Persson är den korta repetitionstiden. De har bara haft en vecka på sig till söndagens premiär.

- Vanligtvis repeterar man en teater sex till tio veckor, säger Åsa Persson.

- Det är en liten mardröm. Men jag har haft manuset med mig på badstranden, säger Lars Lindström.

MARTINA FRISK

Mer läsning

Annons