Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte bara en konsert

Annons

Att Stefan Sundström fick Cornelis-stipendiet kan inte ha varit någon högoddsare. Karln är ju som gjuten ur en Cornelisform. Vilket inte alls betyder att han är en dammig kopia. Nej, Stefan Sundström är Stefan Sundström. Och som Stefan Sundström kan utnyttja sin röst. Han går upp och ner i volym, upp och ner i styrka, utan att för en sekund förlora i intensitet. Han smeker med den, mullrar med den, tjuter med den och använder den som bas.

Sceneriet påminner nästan om Fantomen på operan. Levande ljus på scenen, bandmedlemmar med kråsskjortor och svarta, höga hattar. Det de bjuder på är ett brett spektrum av musik.

Registret pendlar från lugna och mjuka ballader och visor till rockiga, funkiga nästan lite exotiska rytmer, hela tiden med en inlevelse från den högst lidelsefulle Stefan Sundström som njuter, ja, riktigt njuter, på scenen. Att dela in musiken i en genre känns hopplöst.

Mellansnacken är lite släpiga, på bred stockholmska och då och då ser den mörkklädde vispoeten nästan drogad ut. Men det handlar snarare om ren passion än sömnighet.

När två timmar har gått, lämnar bandet scenen. Samtidigt skyndar arrangören Fredrik Gleissner ut genom entrédörren för att lyssna av med musikerna.

De konstaterar bara att det är så jäkla kul, att det är lika bra att köra vidare. Så därför gör de det.

Vilken helkväll.

ANDREAS EMANUELSSON

Mer läsning

Annons