Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget teaterparadis

Annons

Per-Ola Björklund bestämde sig för att skriva en pjäs om Carl Larsson. Redan detta måste man stanna upp och fundera inför. Här skulle alltså personen och livet ge dramatiken. Det är inte någon alldeles lätt utgångspunkt.

Jag får anta att Björklund ville starta på plus - Larsson har en grundmurad popularitet (med Zorn och Liljefors skapas en trio nationalmålare) och han och Karin är källor till stolthet, de har bidragit till Dalarnas starka självbild.

Tidigt konstaterade Björklund att gården i Sundborn, detta Idyllien med fullbordad äktenskaplig och huslig lycka, just den delen Larssons är mest kända för, knappast lät sig göra dramatik av. Återstod alltså vägen till bröllopet och genombrottet.

Konstparadiset får nästan uteslutande sitt värde av att
pjäsen berättar en tämligen okänd del av konstnärsparets historia. Är projektet i sig hopplöst? Nej, det finns ett dramatiskt stoff som skulle kunnat bli teater med nerv: Larssons uppväxt där far och son hatar varandra, hans första kvinna som föder hans barn och dör, hans känsla av svek mot henne, hans svårigheter som ung konstnär i Paris och hans spirande kärlek till Karin Bergöö.

Konstparadiset har också en så stor budget att scenografi och kostymering befinner sig på en tämligen hög nivå. Förutsättningarna finns.

Men Björklund närmar sig detta stoff alldeles för biografiskt. Det färdiga resultatet anstränger sig i stor utsträckning att i enskildheter berätta vad som hände, istället för att ta sin utgångspunkt i vad som borde stramas upp och berättats på dramatikens villkor.

Kanske är Björklund rädd för att få en debatt på halsen av den typ som vederfors Gunnar Hellströms Zornfilm: ”Men så där var det ju inte! Så var det inte i verkligheten!” - en tämligen ointressant hållning.

Björklund är så ängslig inför sitt stoff att han i programmet till och med går igenom punkt för punkt på vilka ställen han tillåtit sig att avvika från verkligheten. Men teater är teater och behöver inte motiveras.

I Konstparadiset ska allt visas. Inget ska berättas eller indirekt förstås av dialogen. Inget är underförstått. Tilltron till publiken är mycket låg.

Resultatet blir en förödande plottrighet och en graverande övertydlighet. Mängder av småroller som inte tillför dramat något är besatta - rollistan är dubbelt så lång som dramatiken motiverar. Ständiga utvikningar från huvudförloppet förekommer. Scenväxlingarna är här och var hysteriskt uppdrivna både i tid, scenografi och platser på scenen. Pjäsen är också alldeles för lång. Många korta scener på stort avstånd från huvuddramat borde utgått.

Typiskt för Konstparadiset är sekvensen där Karin och Carl bestämmer sig för att skriva ett brev - scenen växlar till Karins föräldrar som tar emot brevet - scenen växlar till Karin och Carl som tar emot deras svar.

”Konstparadiset ter sig som ett filmiskt bildspel med korta scener i Stockholm, Paris och Gréz”, skriver regissören Katarina Ehnmark i programmet. Ehnmark har rätt.
Björklund har själv berättat om sina filmplaner för verket, när det gick under arbetsnamnet Artistlif. Någon dramatik tillåts aldrig få fäste. Manuset är inte bekvämt i teaterkostymen.

Fragmentiseringen blir än mer ansträngande under avsnitten
i andra akten där det episka förloppet saktar in och i
stället försöker gestalta kärleksturer, känslosvängningar och de hinder paret måste överkomma - Carls smärtsamma minnen, hans dåliga självförtroende, osäkerheten om Karins föräldrars inställning.

Här står dramatiken märkligt stilla och repliker kommer tillbaka; det är egentligen bara en balkongscen där Karl Nordström agerar Larssons Cyrano de Bergerac som fungerar. En maskeradsekvens är nära att kuckla kalkonliknande.
Dialogen är klichéfull, visar problem med att hantera ni- och du-former och är genomgående styltig genom att vara så uppenbart litterär. Björklund använder sig av en alltför ofta återkommande humor som ska bygga på att några av karaktärerna är dåliga på franska. Det är inte roligt. Inslagen av franska i pjäsen är för övrigt väldigt stora, eftersom Björklund så in absurdum vill visa allt som det var.

Jag trodde inte att det var möjligt att ens i en pjäs om målare få in så många scener med skådespelare som talar med varandra medan en av dem står bakom ett staffli eller håller ett skissblock. Regin famlar i sina försök att iscensätta detta staccatoberättande.

Konstparadiset är en teaterpjäs som glömt bort vad som är viktigt och som tycks utgå från vad som är möjligt att få med från de aktuella avsnitten av självbiografin Jag, hellre än vad som skulle kunnat blivit bra teater. Till och med enskilda kända tavlor av Carl Larsson söker föreställningen ge dramatiskt liv åt.

Ett tydligt dramatiskt problem utgör hanterandet av dansinslagen i Konstparadiset. Som isolerade dansnummer är de godkända, men förutom de erinyerliknande gestalter som dansar för Carl Larsson i hans ruffiga rum i Paris när han rids av maran om hur han övergivit Vilhelmina och barnet i Stockholm, är samtliga svagt integrerade med det dramatiska förloppet. De framstår därför som utfyllnad och/eller påhängda för att Björklund är angelägen om att ha musik och dans med i föreställningen.

Plötsligt startar en cancan bland caféborden i Paris som om det vore på Moulin Rouge dramat utspelade sig!
Med sämre skådespelare än Stefan Sauk och Mia Poppe i de centrala rollerna skulle Konstparadiset istället kunnat få sitt namn av ett mycket varmare ställe. Nu blir det bara svåruthärdligt. Det riktigt lyser om Poppe. Det finns något lustfyllt och intagande i hennes skådespeleri. Sauk utstrålar också trygghet och svarar för fint detaljarbete.

Sauk gör allt som går att begära. Inger Nilsson (Julia Beck) och Per Ragnar visar här och var tecken på att vara betydligt bättre skådespelare än vad deras roller gör det möjligt för dem att visa.

Deras rollers utveckling under pjäsen är noll, de tycks inte ha något annat existensberättigande än att utgöra smörjmedel för Carl och Karin.

Ett verkligt guldkorn bland skådespelarna, rent av gripande i sin gestaltning, är emellertid Magnus Hård af Segerstad som spelar Carl Larssons far, Olof. Sophie Sköldeberg är också en trovärdig Vilhelmina.

Men som helhet är Konstparadiset en kraftig besvikelse.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons