Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget för ett stenhjärta

Annons

Vi är hittills 15 000 som skaffat biljett till de sju arrangemangen i Operafestivalen i Dalhalla, som börjar i morgon. En publikundersökning för några år sedan, när festivalen mest lockade habituéerna, visade att sex av tio kom långt ifrån och övernattade nära arenan. Faktum är att det då var fler utlänningar i publiken än det var folk från Siljansbygden.

Bilden har förändrats. Pumpsen har blivit färre och de rejäla kängorna fler. Långkalsonger, varm filt och picknickkorg hör till bilden av festivalpubliken. Dalhalla skapar i sig en folkfest. En mycket stor andel av de 8 000 som såg Aïda förra året var dalfolk. Där kom ett dundrande genombrott för hela genren. Men Dalhalla måste fortfarande söka upp det breda tilltalet för att få sådana publikframgångar.

De nio programpunkter som planerades i år har blivit sju. Det är tråkigt att den svenska stjärnan Camilla Tillings recital för en sittande publik på scenen ställdes in - visserligen var skälet att festivalen i Aix-en-Provence ryckte i henne, men bara några tiotal biljetter hade sålts.

Att verkens kändisskap i breda kretsar är avgörande för publiktillströmningen visar erfarenheterna från föreställningarna med Cavalleria Rusticana plus Pagliacci.

Bara lördagsföreställningen den 7 augusti blir av - få hade köpt biljett till fredagen och i fredags var mer än hälften av biljetterna den enda kvällens föreställning osålda, trots verkens effektiva dramatik och de välbekanta "hits" de innehåller. Än fler stolar är lediga på Tjajkovskijs mest populära opera Eugen Onegin, medan La Bohème redan är nästan fullsatt.

När jag nu skriver att Sonora Vaice, en av de tre största artisterna Dalhalla upplevt sedan starten, gör rollen som Musetta i Bohéme, får jag anta att de sista biljetterna snabbt tar slut. Hon har varit hänförande bra i Lucia di Lammermoor.

Å andra sidan verkar tre föreställningar med Porgy & Bess överdrivet - det är inte sannolikt att biljettförsäljningen kommer att överstiga vad som kunnat få plats under två kvällar.

Men det är rimligt att ha höga förväntningar på New York Harlem Theatre som kommer till Dalhalla från Linz och som fortsätter till Japan med en stor uppsättning som omfattar hel kör och orkester, totalt 165 personer.

Vilka är vi som älskar det här, som planerar våra somrar utifrån Operafestivalen, som fortfarande måste nypa oss i armen för att bli säkra att vi inte bara drömmer att den här omöjliga, härliga och löjligt dyra konstformen landat i ett meteoritnedslag i Dalarna?

Vi är blödiga typer. Säkra tecken på att de är potentiella operanördar har dem som gråter när deras hockeylag vinner, som faktiskt uppskattar romantiska komedier på bio, som gärna ser tragedier på tv eller läser Jane Austen-romaner - människor som vågar gå upp fullständigt i något, som inte skyggar inför stora känslor utan tvärt om tycker att de kan vara en katharsis.

Det här är konstformen för oss som tycker att det verkar alldeles sannolikt att två människor blir dödligt förälskade i varandra fyra sekunder efter att de träffats (Bohème) eller som helt enkelt inte bryr sig om att det inte är så sannolikt, utan bejakar att det vore underbart om det kunde vara så. På oss reser sig nackhåren när Rodolphe på golvet, i mörkret, letar efter Mimis nyckel, men hittar hennes hand istället. ("Så kall ni är om handen, låt mig värma den i min"). Suck...

Är du en av oss väntar årets tre bästa helger.

Men har du ett hjärta av sten ska du inte gå.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons