Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen viskar som Zelmani

/
  • Vackert och lite tråkigt. Sophie Zelmani viskande funkar även i större format, men några överraskningar bjuds inte borlängepubliken.

Annons

Det är lätt att tro att Zelmanis lågmälda melodier gör sig bäst i ensamhet hemma vid stereon men gårdagens inledande spelning på peace&love visar att låtarna även klarar arenaformat. Mycket tack vare en känslig ljudtekniker som lyckas lyfta fram Zelmanis spädhet utan att ta död på dynamiken i det uppbackande bandet. För det är en märklig konstellation, Zelmani och hennes band som följts åt i 12 år.

Med massor av energi och stora gester är bandet med Lars Halapi som musikalisk motor en skarp kontrast till Sophie Zelmanis lågmälda och finstilta sång. Men det funkar helt klart, och bättre än så många gånger. Som i inledande Travelling från senaste skivan Memory loves you. Eller i vackra Majas song från skivan Love affair. Det är bara i Happier man som Robert Qwarforths ivriga pianospel överröastar Zelmani.

De flesta låtarna vid gårdagens konsert är hämtade från Zelmanis senaste skiva men exempel från fyra tidigare skivor finns också med, musikaliskt märks ingen skillnad, Zelmani håller fast vid sitt tidlösa Leonard Cohen-sound vilket hon gör oklanderligt, men efter 11 sånger som låter ungefär lika börjar man hoppas på överraskningar. Några sådana levererar inte Sophie Zelmani.

Mer läsning

Annons