Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Infriar alla förväntningar

Annons

När Broder Daniel går på scenen skriker mängder av små flickor rakt ut. Ljudet är öronbedövande, högt och gällt, och för första gången i mitt liv kommer den främsta tinnitusrisken från publiken och inte från bandet. Det fungerar naturligtvis också som en mätare på hur efterlängtade de är, särskilt efter inställda och framflyttade spelningar.

Förväntningarna är alltså uppskruvade till max och blir inte mindre av det faktum att Broder Daniel gjorde en av fjolårets bästa plattor (om inte den bästa). Upplagt för salig lycka eller grym besvikelse.

Redan när Anders Göthberg går upp på scenen för att ensam inleda Hardened Heart är det läge att kapitulera. Sedan kommer resten av bandet in och sist naturligtvis Henrik Berggren, klädd i arméjacka, vit halsduk och basker.

Rykten om nervösa sammanbrott till trots verkar han vara på gott humör, även om mellansnacken är reducerade till ett minimum. Lite sliten ser han faktiskt ut och möjligen en smula dragen. Men ändå högst närvarande. Det är omöjligt att värja sig mot intensiteten och känslan i låtar som Shoreline, When We Were Winning och I'll Be Gone. Jag såg faktiskt vuxna män gråta.

Merparten av låtarna på konserten hämtas från de två senaste skivorna, vilket är helt rätt. Där finns de flesta guldkornen.

Det finns säkert de som tycker att många av Broder Daniels låtar är alldeles för lika varandra. Jag kallar det konsekvens och renodling. Och att gnälla på att Henrik Berggren inte kan sjunga är som att klaga på att det är för lite färg i ett svartvitt foto.

Han avslutar konserten med No Time For Us ensam på gitarr. Det är helt hjärteknipande och en värdig final på en riktigt, riktigt bra spelning.

Om Henrik Berggren är närvarande så kan man inte säga detsamma om Moneybrother. Det saknas framför allt två saker: hjärta och blås. Anders Wendin verkar trots en massiv publikrespons vara ganska oengagerad. En kväll som denna lyser de konstlade maneren igenom de förment spontana gesterna. Då räcker det inte att säga "Skönt att vara hemma i Dalarna" och koppla in autopiloten.

Det är obegripligt att det är samma band som gjorde en sådan kanonspelning på Hultsfred i somras. I och för sig är det inte riktigt samma band. Då fanns blåssektionen med och fredagens spelning var den första utan. Lyd ett råd och plocka in den omedelbart igen - låtarna håller uppenbarligen inte annars.

Den lilla publik som hunnit komma fick också se öppningsbandet The Kid. De bjöd på egensinnig och energisk musik, på gränsen till hysterisk ibland, med effektiva basgångar och en mycket framträdande trummaskin som huvudingredienser. Och en sångerska som lät som en speedad Siouxsie Sioux. Riktigt kul, faktiskt.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons