Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Individualister i alla länder - förenen eder

Annons

Gör man en blick tillbaka på Sveriges arbetarrörelse så visar det sig att den till synes enhetliga fanan innehöll en mängd schatteringar.

Inte minst bidrar anarkismen och syndikalismen till inslag som traditionell socialdemokrati under åren jämnat ut till en mer behaglig jämnröd färg.

EssäI hög grad gäller det även arbetardiktningen. I Lars Furulands och Johan Svedjedals förträffliga verk om svensk arbetarlitteratur konstaterar Furuland att den anarkosyndikalistiska linjen blivit försummad i svensk litteraturforskning.

I tidskrifter som Brand florerade under de första decennierna en livlig debatt med utgångspunkt från lokala sammanslutningar i stället för centrala och parlamentariska.

Det var en mer konfrontationsbenägen och revolutionär linje fokuserad på förbund som utifrån en klasskamp arbetade med stark solidaritet utanför statsmakten.

I den statliga centralstyrningen såg man en fara för förstelning. Den skulle man undgå genom att utgå från små enheter, förankrade i individen.

Det är till stor del denna individuella och så kallat frihetliga aspekt av arbetarlitteraturen som Ljungberg fokuserar sig på. Han skannar av denna tradition utifrån läsningar av bland andra Eyvind Johnson, Ivar Lo Johanson, Jan Fridegård, Lars Ahlin och Moa Martinson.

Hans utgångspunkt är att "fantasin", (av någon anledning skyr han det mer vedertagna "berättelse") sätter fart på våra föreställningar om hur det goda samhället ser ut.

Vi får veta att Eyvind Johnson rynkade på ögonbrynen när det gällde kollektiv, men kunde gnissla tänder bara ordet borgare nämndes.

Statliga, kollektiva trygghetssystem var inte i Johnsons smak, utan snarare syndikalistiskt färgade samarbetslösningar där individens värdighet inte kom i kläm.

Ivar Lo Johansons kollektivistiska tendens problematiseras. Parallellt med hans drivna arbete för statarnas frigörelse fanns en underliggande drift att frigöra sig från sitt inskränkt präglade förflutna.

Statarna beskrivs som skeptiska till överhöghet även när det gällde social omvårdnad. Dessutom får en likriktad skola utan hänsyn till unika individuella drag sin dos av kritik av Johansson.

Så penslar Ljungberg med tämligen breda drag porträtten av en mängd arbetarförfattare som "positiva till socialdemokratin men kritiska till partiets tro på kollektiv makt".

60-talet utgjorde ett trendskifte. Då rann den byråkratiska förstockningens bägare över och socialdemokratin blev utsatt för en mer uttalad kritik.

Trots reservationer mot välfärdsstaten formulerades och uppfattades den som det enda realistiska alternativet. Det har resulterat i en djupt förankrad hållning att tryggheten ska garanteras via staten. Marknaden och det civila samhället göre sig icke besvär.

För att bryta ned statens trygghetsmonopol, och det vill Ljungberg göra, behövs att djupt rotade föreställningar bearbetas på nytt.

Viss håg sätter Ljungberg till populärkulturens individualistiska och auktoritetsförnekande "fantasier". Men boken slutar i en något desperat och uppgiven ton för visionen om hans fria samhälle.

Boken är inte renons på fräschör. Ur framhävandet av åsikter, hållningar och tendenser närda ur anarkosyndikalismen visas en mer mångfasetterad bild fram som hamnat lite grand i historieskrivningens farstu.

Till viss del slår Ljungberg in öppna dörrar, att arbetarförfattarna var/är en heterogen skara är ingen nyhet. Till hans försvar kan sägas att hans övertydlighet tyvärr kan vara befogad.

Det råder ingen brist på idoga politruker som inte drar sig för historieförvanskning för att korrigera fakta enligt en politisk agenda. I detta perspektiv är boken ett angeläget inslag i debatten om socialdemokratins framtid.

Och den debatten är ju i full gång. Jag kunde inte tro mina öron när jag för några veckor sedan hörde en mer än nedlåtande Marita Ulvskog i tv-soffan i princip omyndigförklara Leif Pagrotsky efter att han kritiserat partiet för att vara slutet och sektbetonat.

Tydligen visste hon bättre vad denna lille uppstudsige Judas till klassförrädare menade än han själv gjorde. Jag är djupt kritisk till sådana maktstrategier mot oliktänkande.

Vidare stör jag mig på den instrumentella hållningen till litteraturen i boken. Någon kärlek till konsten ser jag inte här, bara ett desperat och ganska ocharmigt grävande efter ideologiskt stoff.

Analyserna är inte alltid slagkraftiga, såsom när han tycker sig ha kommit på något originellt när han påpekar att Fridegårds trälromaner är allegoriska.

Notförteckning saknas, vilket är anmärkningsvärt när det gäller sådana åsiktsladdade texter.

Hans perspektiv är dock välkommet och förtjänar uppmärksamhet.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons