Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idoler och identitet

Annons

Popstjärnor är lätta att identifiera sig med. Hur många gånger har man inte råkat på människor som lever sig så in i en idol att de utför vissa saker som om de vore personen i fråga.

Jag minns en kille som träffade en dam på rocklokal och när han introducerade sig valde att presentera sig som "James Osterberg, från Ann Arbor". De tu blev faktiskt ett par men vad jag vet kallade hon aldrig honom för "Iggy" till vardags. Vad han egentligen menade var ju ändå "Fall In Love With Me" - eller "Now I Wanna Be Your Dog"? - för att tala med Iggys låttitlar.

Jag minns också en tecknad serie av Joakim Pirinen. Nere på klubben ser alla ut som sina idoler: Robert Smith, David Bowie och så vidare. "Den svenska apan", indeed.

Tanken på extrem idoldyrkan slår mig extra starkt en dag under Göteborgs filmfestival. Först ser jag den nya finska filmen "Me And Morrison", av Lenka Hellstedt. Ung tjej på glid träffar kille med ett gigantiskt Jim Morrison-draperi över hela sovrumsväggen. För honom är Morrison en ständig följeslagare. "Den snubben var så jävla djup. Har du läst hans poesi? Han var på ett annat plan, kommunicerade med gudar och grejor", typ.

Efter ett tag visar det sig att snubben inte bara röker på knark, han smugglar och langar också. Om det sen är Jimbos influens som gjort att han vill bryta igenom till den andra sidan låter jag vara osagt.

Senare samma dag spanar jag in Zhang Yangs "Quitting", en kinesisk film om en ung skådis på glid. Faktiskt baserad på verklighetens Jia Hongsheng, en otroligt populär skådespelare som trillade ner i drogträsket.

I ett helt år lyssnar Jia ständigt på en och samma kassett: ett Beatles-album. Till slut identifierar han sig så starkt med John Lennon att han börjar svamla om att han är Lennons son, född i England. Destination: hispan, och sedan en långsam klättring utåt och uppåt. Starkt och ohyggligt gripande skildrat, i synnerhet som Jia Hongsheng och hans familj spelar sig själva. Ett ovanligt sätt att bearbeta trauman.

Efter festivalen kollar jag på tunga isländska dramat "Universums änglar", som släpps på video nästa vecka. Här hamnar den poetiska, kreativa men manodepressiva huvudpersonen i mentalvårdens försorg.

En allvarlig film med mycken svart humor och en i bokstavlig mening obetalbar scen där tre patienter äter lyxmiddag på fina restaurangen utan ett öre på fickan. Huvudpersonen har redan jämfört sig med Van Gogh och i sällskapet finns en kille som tror att han skriver låtar åt Beatles på telepatisk väg.

Undrar just vad en psykolog skulle säga om Oasis-bröderna Gallagher efter ytterligare något år på droger...

TIMO KANGAS

Mer läsning

Annons