Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ibsen i flygande fläng

/
  • Avslöjanden. Anna Fahlström som Regine tillsammans med Jan-Erik Hagström (snickare Engstrand) och Adam Stone (Osvald).

Annons

Tjechov brukade klaga över att hans komedier alltid blev framförda som tragedier. På samma sätt kan man konstatera att Ibsen oftast tolkas med sådan tyngd och allvar att dramatikerns humor sällan kommer fram. Regissören Terje Maerli ger däremot plats för både svärtan och komiken. Materialet är förtätat med svåra moraliska livsfrågor av en art som skrämde upp samtiden och Maerli har med stöd av poeten Klas Östergrens nyöversättning kortat och skruvat upp handlingen ytterligare.

Scenografin är starkt stiliserad och abstrakt. 1880-talet spökar mest i form av ett pedantiskt dukat middagsbord, vars tända festkandelabrar ger skärande kontrast till ångesten. Väggarnas svärta frammanar en klaustrofobisk känsla. Dörrar flyger upp och antyder förändring, men slås igen lika snabbt.

Stilkrockarna är många och medvetna och det finns en viss spretighet i persongalleriet.

Maria af Malmborg Linnman gestaltar fru Alving på ett övertygande sätt - intensivt närvarande här och nu - och hennes insats samlar på ett välgörande sätt ihop ensemblespelet. Kvar står bilden av en känslomässigt sliten medelålders kvinna som genomskådat omgivningen och till slut också sig själv.

Pastor Manders och fru Alvings bataljer blixtrar och lyser. När de två möts på scenen förtätas Ibsens rasande besvikelse över ett samhälle som försvarar lögnen.

Kenneth Risberg tar väl tillvara på alla möjligheter att mejsla ut pastor Manders drag av patetisk hycklare, neurotiskt förnekande sina egna känslor.

Uppsättningens hetsiga tempo fungerar inte genom hela pjäsen. Osvalds öde som syfilissjukt offer för en utsvävande far, hans ångest och det komplicerade förhållandet till modern hinner aldrig utvecklas och landa stämningsmässigt.

Adams Stones gestaltar en på en gång barnsligt godmodig och ångestladdad Osvald, medan Regine i Anna Fahlstedts gestalt utstrålar en punkig och vildögd energi. Den känslomässiga samstämmigheten mellan deras karaktärer blir inte övertygande.

Snickare Engstrand har istället växt till att bli mer än en bifigur tack vare Jan-Erik Hagström, som excellerar i rollen som skenbart tokrolig krumelur med kuslig aktualitet i sin cyniska attityd till människohandel.

Mer läsning

Annons