Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ibland blir man stum

Annons

Maserhallen är ingen optimal konsertlokal, men gympasalens sterila miljö bleknar bort i samma minut som Thåström slår an första ackordet i Söndagmorgonsång.

Scendekoren är enkel, men smakfull-några skärmar, ett gäng lampor och en bucklig aluminiumplåt för trummisen att slå på.

I denna inramning går Thåström in och fullständigt krossar alla tvivel någon kan ha haft om hans tillstånd som scenartist. Hans röst är raspig, men bär hela vägen.

Bandet-Pelle Ossler, Ulf Ivarsson, Niklas Hellberg, Conny Nimmersjö och Christian Gabel -är helt lysande och gör betydligt mer än backar upp en frontare. De är ett gäng mer eller mindre distingerade gentlemen som verkligen kramar essensen ur varje låt. Låtar som på skivan Skebokvarnsv. 209 känns en smula platta lever och pulserar här. Höjdpunkterna på nya skivan är naturligtvis inte sämre live. När de spelar Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce kommer de närmare ett The Bad Seeds i högform än något annat svenskt band någonsin gjort. Det är magiskt.

Gammalt material uppfinns på nytt och strippas på all nostalgi. Vi får höra ...som eld i en sprakande lågmäld version, en grym version av Århundradets brott- och inte minst Kriget med mig själv.

Merparten är dock nytt material. Men han handskas lika fritt med det som med det äldre. The Haters är exempelvis dopad med något helt annat än sur Tirnave och rockar rejält.

Om låtarna ofta är omstöpta, så har han behållit rörelseschemat-armarna flaxar och slingrar sig som på en tjackpundare så fort han släpper gitarren.

Han avslutar första setet som han började, ensam med en akustisk gitarr och säger hej då första gången med Brev till 10:e våningen. Extranumret inleds med Om Black Jim och efter en stund kommer en annorlunda och förkrossande bra Du ska va president, larmig men ändå återhållen.

Thåström blir inropad en gång till och spelar Bob Dylans Men bara om min älskade väntar, i Ulf Dagebys översättning. En fin avrundning.

Det är bara att konstatera att Thåström inte står stilla och vägrar luta sig bekvämt tillbaka på trötta versioner av gamla hits. Sällan har det varit mer motiverat att göra en liveskiva som under den här turnén. Dokumentera!

Det enda trista var att det kom så lite folk.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons