Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I väntan på Bingsjöstämmans buskspel

Annons

Han talar om folkmusiken som en genre med flera ansikten. Om den officiösa sidan med invigningar, jippon och ambassader i fjärran länder, där den svenska folkmusiken med fioler och hembygdsdräkter och knätofsar och polskor ofta nyttjas som uppvisningsobjekt. Exempel på en död folklig konstart. En del av det museala Sverige.

Det går dock att måla en helt annan och betydligt livligare bild av folkmusiken i Sverige, menar Gudmundsson.

- Kanske ska vi inte sätta traditionen på piedestal, föreslår han och talar om Bingsjös magiska nätter, om de "daggvåta gryningstimmar" då människor och instrument förenas i ett slags musikaliskt rus.

- Den som kommer hit och hör det där för första gången tror nog kanske att det är indisk ragamusik som spelas...

Det är i nattens timma Bingsjöstämman spritter av lust och spelyra. Det är klockan fyra på morgonen det händer.

Den musik som spelas i Bingsjö klockan fyra på eftermiddagen uppvisar inga som helst likheter med indisk ragamusik.

Stämningen påminner i stället mer om ett slags besynnerlig kombination av skolavslutning och frikyrkligt tältmöte där återkommande besökare samlas till förbön i de gnisslande fiolernas tecken.

Gråskäggiga gammelveteraner, Suzukiskolade fiolflickor, hembygdsklädda hemmafruar och långhåriga gossar i slitna hårdrockströjor... nästan alla som besöker Bingsjöstämman knatar runt med ett instrumentfordral av något slag instucket under armen eller hängande över ryggen.

Bara en sådan sak måste te sig tämligen magisk och exotisk för den som ännu inte blivit invigd i stämmans mysterium.

En bit upp i grässlänten följer Börje Engström och hans hustru Elaine händelserna nere på polkettscenen från bekvämt tillbakalutade positioner. Börje tittar på Musik vid Siljans sommarbarn och -ungdomar genom en teaterkikare.

- Vi har nyss börjat dansa lite polska och jag har varit hos Elis i Rättvik och köpt ett par nya skor. De där skorna behöver ju sitt, menar Börje.

Vid funktionärernas depåbod ger Bingsjöstämmans och stiftelsen Danielsgårdens ordförande Ulla Jones Forsberg intryck av att ha läget under total kontroll. Men så tidigt som halv fem på eftermiddagen är det omöjligt att säga hur många besökare som kan väntas.

- Kom tillbaka klockan tio i kväll för vi slutar inte räkna in folk förrän då. Men jag tror det blir i närheten av vad vi hade i fjol i alla fall, även om en del nog stannar hemma för de tror det ska bli regn. Det känns som om det blir lite, lite mindre i år, siar hon.

I fjol kom det 10 000 personer till Bingsjöstämman. Och trots att skyarna ser oroväckande regnhängda ut så tycks människorna ha sökt sig till stämman i stort antal även den här gången.

För Ulla Jones Forsberg är det värsta avklarat. Det går till och med att unna sig lite avkoppling från plikterna. Gärna med ett besök uppe hos Päkkos Gustafs änka Svea i gården på kullen.

- Hon är ensam där uppe nu Svea. Jag brukar gå upp dit på natten och fika för då tycker jag det är så mysigt.

Spelschemat som hänger på en rödmålad timmerbjälke på väggen vid Danielsgårdens scen är fyllt till brädden med namn på spelkvinnor.

Och i linje med det invigningsanförande om experimentlusta och nyfikenhet som Per Gudmundsson håller denna 34:e Bingsjöstämma så är det en 17-årig multitalang som får gå in på scenen och ta över stafettstipendiet Pål Olles fiol efter fjolårsstipendiaten Samuel Andersson.

Knapp Karin Norrfors bor i Falun men har rötter i Boda. Hon spelar bland annat folkmusik i gruppen Gränslöst. Men hon spelar också klassisk musik i Dalarnas orkesterförening och med ungdomsfilharmonikerna. Och rockmusik med bandet Bad Bargain.

Mycket i folkmusiken förändras. Vissa saker består.

Presentatören Alf Tangnäs består. Han berättar skojiga anekdoter om spelmansryssjor (tält att fösa in fulla spelmän i) och regniga Bingsjöår. Och många räknar antagligen dubbelkonserten med mästerspelmännen Björn Ståbi, Kalle Almlöf och Pers Hans Olsson som en av höjdpunkterna i det officiella Bingsjöprogrammet.

Petter Körnemark från Stockholm är inne på Gudmundssons linje om att folkmusikmagin skapas bäst efter två på natten.

- Min far släpade med mig hit när jag var liten, berättar Petter.

Numera kommer han frivilligt. Och i år har han bjudit med sig Bingsjönoviserna Anneli Ölander och hennes kärlek David Hjortberg från Västerås.

- Det roligaste är helt klart på natten när de flesta gått hem och det bara är ett fåtal kvar som spelar...

Per Gudmundsson avslutar sitt inledningstal med att göra det han gör allra, allra bäst. Han spelar Sjöns Hans Polska.

Tidigare har han konstaterat att det är skönt att få vara på en plats där kommersialismens krafter ännu inte slagit rot på stämman.

Kanske är de där krafterna trots allt på väg att få in en fot i dörrspringan. I ett stånd säljs det svarta filthattar och nymålade "Bingsjöhästar" som souvenirer till stämmans dagturister.

Oskuldsfullt så det räcker i år, men ett utslätande festivalkrämande i vardande? Kanske, kanske inte. Medan den vid det här laget brunlövade, torra majstången vakar över den oskyldiga försäljningen av Bingsjösouvenirer övergår dagens gnisslande förbön i kväll och så småningom faller väl även natten.

Det är då Bingsjöstämman, den riktiga Bingsjöstämman, vaknar till liv. Det är då den officiella tältförbönen med hjälp av ett par-tre knappar innanför västen förvandlas till musikalisk andakt för lustfyllda vuxna. Det är då de professionella musikerna möter amatörerna på jämlika villkor i halvmurriga buskage och daggvått gräs. Det är då den svenska folkmusiken öppnar sig och visar sitt hjärteblod.

Det är då Bingsjö förvandlas till den "musikaliska kultplats" den förträfflige musikern Per Gudmundsson talar så kärleksfullt om i sitt invigningstal.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons