Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I kväll har jag långkalsongerna på

Annons

Krigsflyktingarna stapplade fram över scenen. Leonora hade det för djävligt. Hennes far hade mördats oavsiktligt av hennes älskade och hennes bror hade svurit att hämnas både den förlorade hedern och den döde fadern. Hon fann det för gott att gå i kloster.

Muntert?

Nej, opera.

Under föreställningen av Ödets makt i Dalhalla på söndagskvällen den 8 augusti 2000 var det knappast för att det var så trevlig underhållning som strömmade ut från scenen, som folk satt kvar. Här handlade det om Skansens motsats.

En liten kärna otroligt tappra och passionerade själar hukade under sina regncaper, intensivt koncentrerade.

De är mina hjältar.

För hälften av de 1 700 hade redan gått hem, före och under pausen. Det finns en gräns och för veklingarna var den passerad.

Regnet föll och föll i tunga, stora droppar som letade sig in överallt. Händerna blev kalla. Allt publiken hade burit med sig blev vått. Temperaturen föll och föll och kröp ned till sju grader. Strålkylan i mörkret var intensiv från berget - Dalhallas våta väggar.

Regncaper prasslade, regnet strilade, vatten porlade. Det var en ansträngning att koncentrera sig på musiken. Men det skulle bara gå.

Lika passionerat var det på scenen. Det var inte tal om att ställa in. Fackliga regler ger musiker rätt att ställa in redan vid 14 grader. Det struntade de i. Basen Konstantinov hade sökt läkare i Mora, Leksand, Rättvik och Falun och kunde till slut ordna så att han kunde sjunga på cortison.

De drygt 800 i publiken stod upp och jublade, i regnet, efter föreställningen. Och faktiskt - det omvända hände också - hela operaensemblen gav publiken en stående applåd.

Det finns en pakt mellan scen och salong i operavärlden; aldrig har det väl varit tydligare än den söndagskvällen.

Den där pakten, inställd på upplevelse och utlevelse från varsin sida Dalhallas blågröna vatten, får operanördar att hårt pröva sina vänner med att mässande försöka frälsa också dem.

Det är en pakt som skrämmer de oinvigda, som de tycker är litet löjlig och som de skrattar åt. Det är en pakt som gör känslorna så starka i det härliga operabråk som nu rasar.

För vi som ingått pakten vill bara ha mer opera. Mer. Hela tiden. Och bättre.

Ikväll börjar det. Årets operafestival. Verdi. Don Carlos. Ska Flanderns folk få religionsfrihet eller inte? Ska Carlos nå'nsin få gifta sig med sin styvmor? Ska den ondsinte kungen verkligen gå så långt som att låta mörda Rodrigo? Ska någon sjunga så att håret på underarmarna reser sig?

Jag är där. Jag har picknick-korgen med mig.

Och långkalsongerna har jag på.

Men regncapen hoppas jag slippa använda.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons