Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I fablernas värld

Annons

Jag skulle gå på bio förra fredagen för att se och recensera Bortspolad, tillåten från sju år. Och så tänkte jag slå två flugor i en smäll och tog med min son på drygt 3,5 år.

Har han pallat Hitta Nemo, så borde ju sjuårsgränsen inte vara några problem, tänkte jag.

Men det räckte med en råtta som blev nedspolad i toaletten för att empatitårarna skulle börja flöda, och när skurkarna kom var det bara att smyga sig ut.

Åldersgränser fyller uppenbarligen en viss funktion. Stor duk i biomörker är något annat än tv-soffan hemma. Massiv mental medieexponering.

Ingen recension, alltså (den första kvarten lovade dock både gott och ont).

Annars var det en sak som slog mig mest när de körde diverse trailers i början och en steppande, läskigt gullig pingvin gjorde entré:

Varför alla dessa animerade djur?

På bio har man under hösten kunnat se inte mindre än sex datoranimerade filmer med huvudrollsinnehavare från djurriket: Myrmobbaren (insekter är också djur), På andra sidan häcken, Vilddjuren, Boog & Elliot- Vilda vänner, Bortspolad och pingvinfilmen Happy Feet.

Det är lätt att bli konspiratorisk. Har Djurens befrielsefront infiltrerat Hollywood? Man vill ju inte vare sig äta eller klä sig i päls från så gulliga, tokiga-och mänskliga-djur som befolkar bioduken. En misslyckad kampanj, i så fall.

Många av djuren följer även med som leksaker i ett Happy meal, sida vid sida med sina nedmalda och stekta olycksbröder.

Industrispionaget verkar vara omfattande -varför skulle annars så många likartade filmer komma ungefär samtidigt?

Det animaliska arvet inom animerad film väger naturligtvis tungt i sammanhanget. Disney, med alla sina ankor, rådjur, rävar och syrsor har påverkat generationer av filmmakare. Framgång föder framgång. Tills alla tröttnar. Dags för lite nytänkande, kanske?

Men det hela kanske mest är en teknisk fråga-päls, fjädrar och glittrande fiskfjäll är antagligen särskilt tacksamma att datoranimera ned till sista lilla pixlade detalj. "Se bara alla skiftningar när vinden leker i nalles päls-det krävs ett helt kärnkraftverk för att driva servern som står och tuggar på vår animeringsstudio". Och det är onekligen skillnad mellan Baloos slarviga konturer och grizzlyn Boogs levande textur-men denna tekniknördiga fascination måste ju till slut mattas av.

Levande filmdinosaurier var sensationella i Jurassic Park-i dag dyker de upp i nästan varenda Discoverydokumentär och framkallar mest gäspningar.

Grejen är ju att man blir mer imponerad av gummidockor som rör sig numera.

För att inte tala om ett bra manus.

ANDERS.GUSTAFSSON@DALTID.SE

Mer läsning

Annons