Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

<I>En typisk chockartad händelse</I>

Annons

Fritt fall från en stege mot ett hårt underlag. Det låter otäckt, som något man aldrig skulle vilja vara med om. Jag har varit med om det. Och vill aldrig göra om det.

Det påstås att man ser sitt liv passera revy under de sekunder man svävar i luften på väg ner mot det okända. Något minne av det har jag inte. Kanske det har att göra med att fallet inte pågick så länge. Stegen var en trappstege. Fallhöjden var ungefär en meter. Knappt.

Därför var tiden som det fria fallet pågick antagligen i kortaste laget för att ett långt och innehållsrikt liv skulle hinna spelas upp för mitt inre. Det enda jag minns från ögonblicket, var den olycksaliga lampkupan som plötsligt ramlade efter att bara en av de tre skruvarna lossats. Den svävade i god fart mot verandagolvet. Två tiondelar senare så gjorde jag den sällskap.

Exakt hur jag ramlade vet möjligen grannarna mitt emot ifall de råkade titta ut. Själv minns jag bara hur ena foten kändes när jag försökte kravla mig upp. Eller närmare bestämt den högra fotens mittersta tår.

Orden kom automatiskt (då har jag censurerat det som i pratbubblor brukar tecknas symboliskt med streckgubbar och blixtar): Typiskt! Att det skulle behöva hända just nu då jag i morgon ska...

Jag tog mig in. Sittande på en köksstol, bedjande om tröst, medlidande och djupt deltagande, kanske rent av något kallt att dricka, tänkte jag efter: "Hända just nu..."

Mitt i bedrövelsen log jag. Hur meningslösa är inte just de orden som så ofta fälls i olyckans och motgångens stund. Typiskt. Just nu. Alltså skulle man vid andra tillfällen kunna utbrista:

Vilken tur att bilen fick punktering just nu eftersom jag inte ska åka till Norge i morgon.

Eller: Vilken tur att jag bet ut tanden just i dag. I kväll ska jag ju inte bort på middag.

Eller: Tack och lov att jag fick en ketchupfläck på tröjan just nu. Jag är i alla fall på väg hem.

Och så vidare.

Tårna värkte grymt. Det bultade i hela foten. En tå, grannen med stortån, började övergå till en mörklila färg. De två kompisarna intill ville inte vara sämre utan hängde på. Det såg inte trevligt ut. Jag fick en chock när jag så foten. Se där. Ytterligare en fras som i tid och otid slängs fram. Hur många gånger läser och hör man inte att folk får chocker och blir chockerade. I själva verket är det ytterst få som verkligen drabbas och tur är väl det.

Läs bara Bra Böckers läkarlexikons definition: "Chock är en gemensam beteckning för olika livshotande svaghetstillstånd som kan utvecklas vid cirkulationsstörningar där blodförsörjningen till kroppens perifiera vävnader (hud, muskler med mera) blir otillräcklig."

Nog protesterade tårna vilt över den omilda behandlingen, men ett tillstånd som hotade livet? Nej, riktigt så illa var det trots allt inte. Men synd om mig, det var det. En vecka senare är läget bättre, men inte bra. Åskmolnsfärgen har dragit förbi, men grannen till stortån gör fortfarande anspråk på att matcha sin närliggande broder i storlek. Min gångart är inte längre kvalificerad till Monty Pythons klassiska sketch, men som i fornstora dagar är den ännu inte.

Händelsen som sådan har inte satt några djupare spår. Det påstås annars att dramatiska händelser kan förändra ens liv, att man ser annorlunda på tillvaron efteråt. Det enda jag möjligen ser annorlunda på är lampkupan. Jag blänger på den.

För eländet höll.

Mer läsning

Annons