Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I en låda genom Europa

Annons

Är det en bra idé att ta Mobergs Utvandrarna, en roman med stark anknytning till vår identitet och vårt historiemedvetande, vrida den hundraåttio grader och presentera en djärv ny tolkning?

Riksteatern levererade i Ludvika besked på den frågan: Ja, det går. När man tar sig an Mobergs mäktiga epos och stöper om den utifrån invandrare som kommer till Sverige i dag, känner vi igen karaktärerna: De strävsamma Karl-Oskar och Kristina drabbas av missväxt och svält i sitt hemland, hoppet hägrar i Europa, närmare bestämt Sverige, där de kan få lön för sin möda.

Tillsammans med den sturskt bredbenta före detta prostituerade Ulrika, hennes dotter Elin, de kuvade och slavande olycksbröderna Arvid och Robert och gudsmannen Danjel, kapar de sina olycksaliga rötter för att satsa allt på ett kort i det nya landet.

I stället för båt över havet trängs de i en lastbilscontainer genom Europa och under färden blir vi bekantade med deras levnadsöden. Strapatsens och uppbrottets dramatik stegras för att nå en klaustrofobisk klimax i deras få förunnade kvadratmeter.

En stor del av pjäsen illustreras av stämningsfyllda, ofta suggestiva och målande ljud, och musik som lyckas med konststycket att lyfta fram och förhöja dramatiken så träffsäkert att den känns helt omistlig.

Delar av handlingen förs fram av texter som projiceras på väggen vilket gör att den episka bredden behålls intakt.

I första akten är svenska ett språk i minoritet bland en mängd tungomål. Publiken kan dock lätt följa med genom översättningar som presenteras på samma sätt. Även det går förvånansvärt smidigt och mångfalden språk tar pjäsen in under huden på besökaren i en värld av språkförbistring.

Det geografiskt och politiskt avlägsna sätter sig i knät på åskådaren tillsammans med vår folksjäls hjältars nya, men ändå så bekanta ansikten.

Scenbyten sker smidigt och uppfinningsrikt, till exempel med korta intermezzon då ny dekor förs in samtidigt som skådespelarna dramatiserar händelseförlopp.

När Karl-Oskar ställs inför myndighetsutövandets anonymt byråkratiska procedurer möter han ett dalmål som förklarar att ett så konstigt namn som Karl-Oskar kan han inte ha, det går ju inte att uttala. Scenen är talande för en karnevalisk lusta att ställa invanda roller på huvudet och det blir dråpligt trots den olustiga inramningen.

Ankomsten till det nya landet är ingen ändstation, vedermödorna följer med, fast i en ny tappning.

Riktigt otäckt blir det, och jag kommer på mig själv med att rycka till av obehag, när lasermannens rovblicksröda punkt en kort sekund får hela scenen att bada i rött.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons