Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

<I>Bäva månde de unga</I>

Annons

Kriget var slut. Europa låg i ruiner och väntade på att byggas upp igen. För det lilla landet i norr som undgått kriget, var det ett drömläge. Industrin som sluppit bomber, producerade som aldrig förr.

Det skapade sysselsättning, det skapade en rejäl tillväxt år efter år, det skapade välstånd och trygghet. Folk vågade planera och framtidens färg var ljus.

I denna positiva mylla växte vi upp, vi barn av fyrtio- och femtiotalet. Och vi var många. Oerhört många. Vi slapp arbeta som barn. Vi slapp svälta, vi slapp uppleva de vuxnas AK-arbeten, arbetslöshet, att behöva stå med skärmmössan i hand.

Vi blev den första generationen med en egen musik som förenade oss mot vuxenvärlden. Trots att vi var ungdomar som gick i skolan, hade vi pengar tack vare våra föräldrar som växt upp under helt andra förhållanden. Vi skulle inte behöva ha det lika knapert som de haft.

Vi växte upp. Vi var radikala under en period. Det var ismer, rödvin och demonstrationer. Det tågades mot Vietnamkriget, för kvinnornas frigörelse, mot storfinansen, för förtryckta folk.

Så kom en dag då vår stora generation sögs in i samhällets maskineri. I kommunförvaltningar, i industrin, på dagis, i media, i politiken; överallt fick generationen med den lyckliga uppväxten arbete.

Den hos många illröda färgen blektes tämligen snabbt när flickorna och pojkarna blev kvinnor och män i staten. Men vi var fortfarande oerhört många och i kraft av detta satte vi vår prägel, inte minst på politiken och media.

Våra egna närliggande problem blev centrala. Barnomsorgen var under sjuttiotalet en fråga som lyftes fram. Då hade den stora generationens barn hunnit få egna barn. På åttiotalet började skolans tillstånd att uppmärksammas på allvar. Det råkade sammanfalla med, just det...

Du har väl mantrat inhamrat: Skola, vård och omsorg. Nu börjar den stora generationens sista strid, den för vården och omsorgen om de äldre. Och det blir den allra tuffaste, inte bara för vår generations medlemmar.

Det är ingen slump att Carin Mannheimers utmärkta tv-serie om äldrevården kommer just nu. Den är bara ett tidigt tecken inför vad som komma skall. Tanken på att det omöjliga kommer att ske, att vi blir gamla, går snart inte att blunda för - inte ens för oss fyrtio- och femtiotalister.

Och då, kära yngre generationer, då får ni det knepigt. Det är inte bara en stor puckel i befolkningskurvan som ni ska ta hand om. Det handlar också om sådana som från unga år lärt sig att kräva, inte be snällt.

Vi kommer för all del att bo kvar betydligt längre i eget boende än vad era mor- och farföräldrar gjorde. Det skjuter upp problemen några år. Men sedan kommer vi. Och då är frågan om ni verkligen är beredda.

För vi kommer att ställa krav. Och vi är oerhört många. Det här har förstås politikerna redan insett, men de lever med dagens problem. I framtiden, och då handlar det om bara tio år eller så, kommer vi att behöva en ännu större del av samhällets kaka än vad äldreomsorgen gör i dag.

En lösning vore förstås att göra en mycket större kaka, men att få den att växa så mycket på tio år lär inte ens Tina Nordström kunna klara.

Själv är jag nöjd om ni kan fixa så att jag får höra en pensionärsgrupp spela låtar av Yardbirds, Animals och Bob Dylan i samlingssalens pubavdelning. Och se Chelsea spela i Premier League på dagrummets tv. På storbilds-tv.

BO JOHANNESSON

Mer läsning

Annons