Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I år ska det vara thriller i stället för deckare

Annons

Av det skälet har krimnovellen tvingats ändra huvudkaraktär. Den tidigare så dominerande detektivhistorien har ersatts att thrillern - storyn där huvudrollen innehas av skurken, offret eller det oskyldiga vittnet.

Trenden blir tydlig när man i ett svep läser tio noveller av några av Sveriges främsta krimförfattare. Historierna finns med i den lovvärda satsning på julbrott i det lilla formatet som bokförlaget Semic ger ut vartannat år.

Nio av de tio bidragen har mer thrillerns form än deckarens. Med ett undantag har novellerna en längd på högst tjugo sidor. På så få sidor ges inte plats för stort mer än att presentera konflikten, skissera personer, miljöer och en brottssituation och runda av med någon form av överraskningseffekt. Glöm intrigen. Var skulle den få plats?

Här finns nog anledningen till att de flesta av novellerna landar på en nivå långt under författarnas normala förmåga.

Helene Turstens historia om en medelålders kvinna som i jul-klapp av tjejgänget önskar sig en älskare, vilket leder till ett dödligt missförstånd, känns lika spännande som att se en julgran barra. Ett hafsverk på schablonmässig prosa pepprad med utropstecken och adverb.

Undermålig och krystad känns också Katarina Mazettis bidrag om hämnd och girighet. Jagberättaren är en Dickensk Ebenezer Scrooge-typ som ägnar julen åt att i en inre monolog gå omkring och oroa sig för att det under varje tomtemask på stan döljer sig en hämndgirig före detta anställd som fått ansiktet vanställt i en arbetsplatsolycka. Tonen i berättelsen gör att det blir mer - oavsiktlig - komik än spänning. Bra nära ett pekoral.

Arne Dahl följer i novellform den experimentella linje han så framgångsrikt slagit in på i sina kriminalromaner. Romanutrymme hade behövts också här, för att utveckla den svårköpta historien om en grupp EU-parlamentariker i Bryssel som under julhelgen ger sig ut i båt på Östersjön för att mitt i mörka natten konfrontera människosmugglare. En berättelse om idealistisk naivitet som man måste äta rätt många pepparkakor för att säga något snällt om.

I Inger Frimanssons Lucianovell är förutsägbarheten det stora problemet. En kvinna som är bitter på sina arbetskamrater för att de tjallat om hennes alkoholproblem går till en mystisk gammal doktor och får ett medikament som blandat i så lite som ett "tiondels glas alkohol ger andningsstillestånd". Sherlock Holmes behöver inte konsulteras för att redan då förstå att hon ska bjuda jobbarpolarna på glögg.

Högre klass håller de övriga sex novellerna i antologin.

Men när det gäller Henning Mankells Mannen på stranden känns det som att bli dragen vid näsan. Den här Kurt Wallander-storyn om en man som dör i baksätet på en taxi och visar sig vara mördad är långt ifrån nyskriven. Redan för fem år sedan gavs den ut i en Läsa Lätt-pocketversion, och den version som nu trycks minns jag mig ha läst i någon tidning. Det säger förlaget ingenting om, trots att novellen, eller snarare kortromanen, upptar 30 av antologins 147 sidor. Dock är det en tvättäkta Wallander-deckare med en butter huvudperson som går i ett regnigt Ystad och muttrar för sig själv i tankarna: "Vad är det jag inte ser?" "Vad är det som händer?" "Han tänkte att han var en polis som egentligen började tillhöra en annan tid. Kanske nuet behövde en annan sorts poliser?" Personligen håller jag med om det, jag är trött på Wallander.

Åsa Larssons mininovell på sju sidor är ett litet mästerverk om en ensam bärplockare i de norrländska fjälltrakterna. Han stövlar omkring på de myggtäta myrarna och ser ut andra ensamma bär-plockare som han mördar och sänker i djupa myrhål. Han vet att hustrun vet och han har redan grävt en grop åt henne. Beredd. "Om han någonsin ser sanningen i hennes ögon." Ruggigt, suggestivt, litterärt.

Willy Josefsson har också med små medel fått till en skicklig rysare. Genom att växelvis, i vartannat stycke, låta en hon och en han vara berättarröst på väg till ett möte i en snöig park byggs spänningen sakta upp. Mötet har gjorts upp på internet. Mannen är en pedofil och mördare. Kvinnan vet vi bara att det är något diffust skumt med. Nagelbitare man kan knäppa julnötter med.

Kjell Eriksson låter Patricia Darlings långa ben stiga in på en bar i Uppsala och beställa en Bowmorewhisky. Hon är en kvinna som bartendern "skulle kunna dö för" och han tvekar inte när hon ber honom förvara en svart sopsäck med röd rosett i baren. Det skulle han inte ha gjort. Snitsig novell med överraskande twist.

Åke Edwardson låter Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg kapa en värdetransport. De tre rånarna heter något annat men en av dem har ett visst intresse för politik och eftersom det är uttjatat med Mister Blue, Mister Red och Mister Pink får det bli Mister Göran, Mister Fredrik och Mister Lars. Det är dan före dopparedan och mitt ute i ödemarken får flyktbilen soppatorsk. Där finns en bensinmack, men sedelautomaten tar bara hundralappar och rånbytet består av tusenlappar. Trion tar in på ett tomt gammalt pensionat för resande där händelserna under den snöiga natten får läsaren att associera till The Eagles Hotel California... Stilfullt, gåtfullt och slap-stickartat.

Håkan Nesser skrockar också under skråpuken i Shit Happens. Det är en trivsam kriminalfars i lättsam Grönköpingston där den lokale småbusen hamnat i finkan sedan han utklädd till varuhustomte svalt juveler för en halv miljon kronor. Vakthavande polis tvingas tillbringa julaftonen med att bevaka vad som hamnar i pottan när boven uträttar "det stora behovet". Men nedkomsten låter vänta på sig, eftersom åklagaren anser det oetiskt med det laxativ polischefen försökt utverka. "Skulle kunna bli underkänt av domstolen om man skaffade bevismaterial på det viset."

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons