Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hyllning till folkkomedin

/
  • Underhållande. 1920-talets popmusik fungerar utmärkt i Marknadsafton. Mikael Samuelsson spelar fiol och dragspel.
  • Girig. Till bondens (Peter Harryson) påtagliga besvikelse är saldot på fästmöns (Lena-Pia Berhardsson) bankbok bara 8063,61 och inte de 10000 som det var sagt.

Annons

Folkkomedierna kräver heller inte, som exempelvis hans pjäs Din stund på jorden, som gavs i Dalarna häromåret, kreativa grepp av regissören.

Det finns inga dubbla bottnar i de här komedierna. De handlar om "folk som menar vad de säger och säger vad de känner", konstaterar regissören Jan de Laval.

de Lavals uppsättning framstår som en hyllning till forna tiders teater. På ett ömsint, nästan rörande sätt, har han satt upp en pjäs precis som den kunde ha satts upp, om den haft premiär 1929 på scenen, och inte i radio.

Det regibeslutet är på gott och ont. Språket är vad jag förstår fullständigt intakt. Föreställningen är full av lätt obegripliga ordstäv, men också småländska uttryck vars betydelse i stort sett går en nutida publik i Dalarna förbi. Själva dialekten är också tänkt att vara kvar, men den hanteras väl i bästa fall sådär av ensemblen.

Mera lyckat är det arkaiserande spelsättet med stora gester och ett uppenbart publikfrieri. Särskilt de två bästa skådespelarna Mikael Samuelsson (fjärsman Rapp) och Cecilia Nilsson (pigan Lovisa) plockar poänger med detta - jag sitter till och med och önskar mera överspel och ännu mustigare utfall.

Scenografi och kostym är träffsäker med sin glödande vedspis, sitt förkläde på förklädet, löskragen, det gamla porslinet, höganäskruset och den kaffekvarn som för ut en doft av nymalda bönor ut över publiken.

I tolv år har Lovisa arbetat hårt för bonden Magni och som ett strategiskt beslut för framtiden har hon låtit lönen stå inne. Hennes giftaslystnad behöver argument i kronor och ören mot den hemmansägare som i stort sett är nöjd med sakernas tillstånd och som i sannigens namn också kommit med halvkvända äktenskapsutsikter för sin piga.

Lovisa är nämligen ett rejält fruntimmer. Hon har satt gården på fötter och lagt kilon på husbonns buk. Fjärsman Rapp, som slår lovar runt Lovisa, är mer än villig att hjälpa henne räkna ut vad Magni är skyldig henne. Med ränta på ränta blir det 8000 kronor.

Någon kärlek i någon av relationerna kan näppeligen upptäckas. Här handlar det om överväganden kring framtida välstånd och trygghet.

Bonden, som tycks ha förträngt sina arbetsgivarskulder, slår sina lovar runt de 10000 kronor hemmadottern Teresia i Hult i en granngård förutskickat som hemgift i ett förskotterat morsarv. En lysten blick i bankboken visar dock att 8063,61 kronor är allt hon har.

Och här är pjäsen som allra roligast, eftersom bonden är så explicit om hur han ser på partiet. Det var ju sagt 10000. Han bryr sig inte om pengarna, sådan är han inte, försäkrar han, men tycker att man ska hålla ord.

När han får klart för sig att Teresia förväntar sig att han ska anställa en piga åt henne, kan han emellertid inte hålla sig längre: "Om jag nu ska hålla piga för arbetet på gården, varför ska jag då gifta mig? Det här blir rena förlusten för mig!"

I ett kritiskt skede ser de 8063,61 kronorna ut att gå värdshus förbi och landa i det nysatta bo sprätten Rapp och Lovisa hotar med, men Teresia travar ut inför risken att få arbeta och Lovisa föredrar trots allt Magnis hemman, som hon ju själv satt i stånd.

Sällan eller aldrig har väl tillagd musik fungerat så väl i en teaterpjäs som här. Mikael Samuelsson trakterar fiol och dragspel och Peter Harryson gitarr. Smålandssången och Flickorna i Småland känns helt rätt och Ernst Rolf-visorna Jag är törstig efter kyssar samt Allihop ä galna i mej sitter som en smäck.

Skådespelarmässigt verkar ensemblen redan sliten trots att premiären ägde rum i Örebro i fredags. Med den i komedi så viktiga timingen famlar de fyra en aning. Gapskratten är få, skrockandena desto fler.

Ensemblen tar inte ut svängarna särskilt mycket och tanken på vad en äldre skådespelargeneration som Edvin Adolphson och Allan Edwall skulle kunna gjort med bondens roll kittlar.

Mer läsning

Annons