Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hyllad poet i fattigare tappning

Annons

En föreställning som man kanske inte minns så mycket för själva texterna som för att Anyuru visade sig vara en häpnadsväckande cool scenpoet.

Och det är löjligt nog ganska ovanligt för poeter som får hela kritikerkåren att gå ner i brygga inför sina pappersdikter.

I debuten Det är bara gudarna som är nya knöt Anyuru samman det antika Greklands stadsstater och dagens Göteborgsförorter med fraser lånade från Latin Kings. Något som låter så fånigt i teorin att det var en ren adrenalinkick att läsa hur han lyckades i praktiken. Alla hyllade.

Anyuru har förmodligen gått scenskola som rappare. Den samtida scenpoesin sitter i knät på rapen. Scenpoesin är - eller åtminstone - vill vara rap. Tacka för det. Rapen fyller 30 i år. En poet som Anyuru blott 26. Och Anyuru är en poet som inte bara plockat rytm, repliker och lite klyschor från rapen. Han diktar till och med om rap:

jag ska lägga nåt som

jag har skrivit också

Innan

biten dör och tiden gör med

våra namn

som saltvatten Alla

vill köra på den där

Den avgörande skillnaden mellan Anyuru och många andra scenpoeter i munkjacka är att när de förlorar sig i "Keep it real"-poserande eller slentrianmässig innerlighet lyckas Anyuru alltid förlösa showen i en oväntad kaskad metaforer strax innan den riskerar att kantra. Hans styrka sitter inte i musikvalet eller i timingen, utan i själva poesin. Trots det känns Omega en smula fattigare än debuten när den nu hamnar på papper.

Befolkningen i Anyurus poetiska värld är fortfarande oerhört välkomna gäster i svensk poesi. Ta bara den persiske "egentligen-läkaren", till exempel. Eller hans polare som ger honom tillåtelse att använda deras namn i nästa bok.

Men det är väl helt enkelt så att där debuten vibrerade av gigantiska anspråk på att samtidigt vara Homeros och ändå få lite respekt på gatan och på nattbussen så finns det inget i Omega som känns tillnärmelsevis lika kaxigt. Minnet av den döde, av en massa andra döda, blir inte lika storslaget.

Här smyger sig snarare det där oreflekterade och välbekanta världssamvetet på. Ett samvete som flyter fritt mellan Palestina, neutronbomben och fattigdomen i förorten. Det som vill att världen ska uppenbara sig i en liten sten. Det som i samma andetag talar om Uganda, CNN och Mänskligheten med stort M. Så här, till exempel:

Sträcker ut en hand

i luften framför mig

och känner bruset

från hundratusen

satellitkanaler:

När Anyuru förvandlas till orakel känns de nattmörka stämningarna från förorten i debutsamlingen ganska fjärran, även om han strösslar generöst med mäktiga bilder: till exempel hur hans vänner flyter som ett generationsrymdskepp genom sommaren 2003, eller när han förklarar hur segt det kan kännas att vara en bakterie som överlever innesluten i en kristall i tvåhundrasextio miljoner år.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons