Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur hårt pressade Norstedts Stieg Larsson?

Annons

Stieg Larsson slog igenom postumt för två år sedan med sin bok Män som hatar kvinnor. Nu kommer tredje boken i den eminenta triologin om Millenium ut, och i dagarna valde hans förlag Nordstedts att lägga ut en mailkonversation mellan Larsson och biträdande förlagschef Eva Gedin på hemsidan.

Materialet är tunt och rör sig främst kring praktiska problem, som funderingar kring omslag och meddelanden om strykningar. Men det som slår mig är tidspressen som både Larsson och förlaget lever under.

Planeringen kring marknadsföringen börjar medan arbetet med böckerna fortfarande pågår. Kan stressen med att få färdigt materialet för att passa med lanseringsschemat förklara de logiska kullerbyttorna och de många lösa trådarna i romanerna?

Varför upptäcker till exempel ingen under den fyrtio år långa utredningen att Harriet har tagit med sig kläder från sitt rum?

Varför i hela friden har Lisbeth "hanterat" mordvapnet? Var tar mördaren Martins trevliga flickvän vägen?

För att inte tala om problemet med att smuggla in mer än femtio främmande kvinnor i ett hus på vishan och dessutom få ut liken efteråt, utan att någon märker det?

I en by där det räcker att gå runt knuten för att grannarna ska börja prata. Se där något att ligga vaken på nätterna och grubbla över.

Men allt i mailväxlingen kretsar inte kring marknadsföringsdetaljer och stoppdatum. Här och där finns spännande inslag om hur Larsson såg på sitt författarskap och på deckargenren.

Det är intressant att se hur medvetet han byggt upp presentationen av sina karaktärer och hur han använder sina bifigurer för att förhöja den realistiska känslan i intrigen. Men det är än mer intresseväckande att se diskrepansen mellan hans ansatser och det som ibland blev resultatet.

Stieg Larsson ville inte bli en del av den kriminallitteraturkultur där offren glöms bort. "Jag har försökt undvika att göra brottsoffren till anonyma personer" skriver han. Därför ges Dag Svensson och Mia Bergman så stor plats i Flickan som lekte med elden.

Märkligt nog frångår Larsson denna föresats helt i Män som hatar kvinnor, där är de flesta offer så anonyma att de inte ens har namn. De är kroppar som våldtas, torteras och mördas, för att sedan gömmas undan.

Resultatet blir chockerande och äckligt, men det berör knappast. Det är som han inte litar på sin egen historia och sin förmåga att skrämma.

Istället öser han på med blod och äckel, sexuell sadism och seriemördare, precis som vilken dussindeckare som helst, och ändå blir morden aldrig något mer än ett apart och onödigt stickspår.

Det är relationen mellan Lisbeth och Mikael, gåtan om Harriet och kampen mot Wennergren som istället driver handlingen framåt.

Larsson "avskyr kriminalromaner där huvudpersonen kan bete sig hur som helst eller göra saker som normala människor inte gör utan att detta får sociala konsekvenser".

Ändå kan Mikael utan någon längre tvekan bestämma sig för att mörka morden på sextio till sjuttio kvinnor, utan att någonsin ha dåligt samvete för det. Den lilla tveksamhet som ändå skönjs gäller endast om det är förenligt med hans jobb som journalist.

Lika lätt är det för de andra att bestämma sig - Erika, Henrik, advokaten, Cecilia och Anita. De som ägnat fyrtio år att söka efter Harriet, förvägrar familjerna till alla dessa kvinnor att få reda på vad som hände.

Och de gör det utan samvetskval, utan några sociala konsekvenser alls. Den enda karaktär vars handlande här är helt och fullständigt logiskt är märkligt nog Lisbeths. Som sociopat är hon undantagen från alla konvenanser, ett frikort de andra saknar.

För en författare som var så påläst och noga med detaljerna framstår både slarvet med intrigerna och misslyckandet att uppnå sina egna målsättningar som ett mysterium.

Är konventionen att skriva deckare så stark att Larsson kände sig nödgad att slänga in några mordmysterium i sin annars så briljant sammanhållna thrillertriologi?

Nordstedts upphetsning över böckerna är förståelig och lätt att sympatisera med. Att de så fort som möjligt vill få ut bok ett för att kunna marknadsföra den på bokmässan i Frankfurt är en del av premisserna i branchen.

Men författarskap får inte behandlas efter löpande band-principen. När man vet att författaren själv har ett så pressat schema som i det här fallet blir förlagets ansvar för eftertanke och kritik än större.

Stieg Larsson var en utmärkt stilist och den enda nutida svenska deckarförfattare som står sig i en internationell konkurrens.

Det är synd om en så stor talang har slarvats bort på grund av bokförlagens marknadsföringsrutiner.

EMMA ALMGREN

Mer läsning

Annons