Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humorn stupar på halva vägen

Annons

Den engelske journalisten Tony Parsons kommer

i dag ut med sin andra roman. Den visar prov på en galant humor som skulle placera honom tillsammans med de stora engelska humoristerna, om den inte förlorade i kraft halvvägs in i boken.

böcker

Tony Parsons:

Min tjej och jag

Prisma

När den engelske journalisten och kolumnisten Tony Parsons för ett par år sedan kom ut med sin debutroman Mannen och pojken, gjorde den succé hos publik likväl som hos kritiker. Kombinationen av humor och stilistiskt medvetet skärskådande av köns- och sociala roller var ett recept som etablerade honom i den litterära världen.

När efterföljaren Min tjej och jag i dag ges ut på svenska, ställs boken inför det ofrånkomliga och kanske lite orättvisa faktumet att jämföras med debuten. Men det är ett öde som ingen framgångsrik debutant klarar sig undan.

Berättelsen tar en brutal början i en dykolycka. Läraren Alfie Budd förlorar sin hustru Rose när de dyker bland korallreven utanför Hong Kong.

Där undervisar Alfie i engelska för slappa och halvmotiverade elever. Tiden läker inte såren och täpper inte igen saknaden efter Rosie. Det går upp för honom att hans vrånga sörjande efter hans fru är patetiskt, samtidigt som han inte blir yngre med åren. Han flyttar tillbaka till England och försöker rycka upp sig med fruktlösa försök att förverkliga författardrömmarna, och mer fruktbringande försök att förföra sina påtagligt yngre elever.

Även tillvaron för hans närmaste ändras. Hans far slår igenom som den bästsäljande författare Alfie aldrig lyckas bli och skaffar sig som smör på moset en ung älskarinna. Familjesplittringen slår sönder hans tillvaro än mer och som en samtida Hamlet konstaterar han att tiden är ur led och att det faller på hans föga avundsvärda lott att vrida den rätt.

Tony Parsons visar från början av romanen prov på finurlighet och en upplyftande komik som känns fräsch. Dråplighet och livets allvar samsas i en välkomponerad avvägning som förs fram av ett drivet berättande. Efter den första halvan av boken är jag beredd att placera Parsons i den rika traditionen av engelska humorister. Sedan händer något.

Det verkar som inspirationen tryter och berättelsen förlorar sig allt mer i Alfies Hamletbrottning på bekostnad av det alerta tonfallet. Det är synd.

Som det är nu blir Min tjej och jag visserligen en hyfsad studie i uppbrott och självrannsakan. Hade Parsons lyckats hålla det inledande vitala anslaget boken igenom, hade den blivit mer än så. Dra på smilbanden, Parsons. Om du har roligt när du skriver, får även läsaren det så mycket roligare.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons