Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hultsfred - en bra förfest till Roskilde

Annons

Lycka är ett litet glas rökig

Laphroaig och en randig brasiliansk hängmatta en regnig dag exakt mitt emellan Hultsfred och Roskilde.

Lycka därför att regnet smattrar uppfriskande mot min balkongs korrugerade plåttak.

Lycka för att juni månad innehåller en mysig midsommarhelg och två stora musikfestivaler.

Lycka för att årets ljusaste dygn är nu.

Hultsfred var en bra förfest till det fyra dagar långa party som väntar i Roskilde nästa vecka.

Tittar man riktigt nära på

foto-Ebbas bilder syns det att det inte är en Gibsongitarr Gustaf Norén dänger i scengolvet på Pampas.

Det gör inte så mycket. Mando Diao och Marit Bergman bjöd båda på fina spelningar från näst största scenen.

Vackrast av alla festivalbanden i Småland i år var dock Cat Power, The Raveonettes och Dot Allison.

Tre magiska trumfkort som vart och ett på sitt sätt fick festivalen att glöda som mareld i havet på natten, trots att programmet såg så blekt och glåmigt och ospännande ut på papperet i förhand.

För mig var Radiohead också en stor upplevelse, inte minst för att jag aldrig sett bandet live tidigare, och när jag ligger här och gungar av och an i hängmattan gottar jag mig i efterhand åt en juste intervju med Thom Yorke.

Q brukar alltför sällan innehålla spännande texter men skribenten Michael Odells möte med en misstänksam, trulig och extremt sarkastisk frontfigur i nya numret är faktiskt ganska maxat.

Rekommenderas varmt.

Thom Yorke verkar vara en sympatisk snubbe.

Mediatrött men inte cynisk, trött men inte uppgiven, intelligent men med mänskliga brister.

En passionerad frontfigur med sinne för världens ironi, i ett band som gör sin grej utan att fjäska eller kompromissa.

Ganska rolig också.

Mer än ganska roligt ser det ut att kunna bli på Roskildefestivalen nästa vecka.

Hur man nu ska hinna med allting där borta i Danmark.

Jag har redan ringat in 42 namn på bandlistan och då snackar vi bara MÅSTEN, inte artister eller grupper som jag gärna skulle vilja kolla in om jag har ork och tid över när deras stund i rampljuset kommer.

42 måste-konserter på fyra dagar.

Puh.

Det lär bli en och annan krock i kör-schemat, även om det rent teoretiskt skulle kunna gå att beta av tio festivalgig per dag fyra dagar i sträck utan att mula eller tappa öronen.

Blur, Björk, Metallica och Iron Maiden har än så länge ringar kring sig, men de stora artistnamnen känns ganska slaka i år och den ovan nämnda kvartetten måste nog betraktas som måsten-i-farozonen.

Att Billy Corgan och Zwan ställde in hann jag sörja i exakt fyra sekunder innan svanesorgen förbyttes i jubel och liten krigsdans när jag såg att Fu Manchu kommer till Roskilde i år.

Fu Manchu, The Kills, The Datsuns, Beth Gibbons, Coldplay, Sigur Rós, Raging Speedhorn och The Raveonettes på hemmaplan.

The Raveonettes på hemmaplan.

Allvarligt talat.

Om det inte vore för midsommarafton och brasilianska hängmattan så skulle väntan på att nästa torsdag äntligen ska infinna sig antagligen kännas oerhört lång och smärtsam och snudd på olidlig.

Men, men... juni är i sanning en förtrollad månad.

Slå nu inte flaskor i varandras skallar i helgen, snälla.

Var rädda om varandra i stället.

Kramas lite.

Ha en fin midsommar.

Mer läsning

Annons