Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hr Tegnér utan byxor

Annons

1834 är han 51 år gammal och biskop i Växjö. En enastående morgon går han ut ur sitt hus med rocken svept över koftan men utan byxor. Bondkvinnorna på väg till och från ladugårdarna hälsar, niger och glor. Har biskopen inga byxor?

Med denna scen inleds berättelsen. Sex år senare befinner han sig - drabbad av förvirring och depression - på ett hospital i tyska Schleswig. Han sitter på sängkanten, iklädd en nattskjorta som endast når honom till buken. Han stirrar ner på sina nakna genitalier.

Vid ett annat tillfälle är han hos sin trettio år yngre älskarinna, läkarhustrun Emili Selldén. Han har trasslat in sig i sängöverkastet. "Hans kläder var i fullkomlig oordning." Han sliter med knappar och skjortärmar, rör sig klumpigt och fumlande, och önskar mest av allt att han vore ensam.

Det är inte någon sängkammarfars som Stewe Claeson har skrivit, ej heller någon pikant skandalroman. Han klär visserligen av Tegnér men varken för att förlöjliga eller genera honom. Blottställandet har andra bevekelsegrunder. Utan byxor och andra förklädnader blir biskopen en vanlig medelålders man, visserligen mer begåvad och verbal än de flesta men med samma drifter, tillkortakommanden och svårmodiga tankar som vem som helst.

I undertiteln påstås det att Rönndruvan glöder är "en roman om Tegnér", men så är egentligen inte fallet - i alla fall inte i den meningen att Claeson skulle ha skrivit en levnadsteckning eller en sammanhängande skildring av Tegnérs liv och karriär. "Det går inte att skildra en människas liv som en historia som utvecklas, fördjupas, genomgår stor konflikt, förlöses eller försonas, för att lugnt tona ut mot en rosensky i solnedgången. Inte ens ett enda tillfälle i en människas liv kan skildras som om det hade förhistoria, höjdpunkt och avklingande. Allt är ett enda sammelsurium", låter författaren Tegnér utbrista vid ett tillfälle.

Stewe Claeson har valt att koncentrera sig kring två skeenden i Tegnérs liv, dels kring vad som timade "det hemska året" 1834, dels kring hospitalvistelsen i Tyskland. Han berättar växelvis om dessa båda perioder, låter dem spegla varandra. 1834 är Tegnér en firad och uppburen herre som man smickrar och fjäskar för, som man gärna konverserar med och bjuder in till grandiosa kalas. Samtidigt skvallrar man bakom hans rygg, inte minst om hans affär med den unga fru Selldén, hon vars nakna skuldror lyser vitare än alla andras.

Det kan tyckas som att Tegnér står på höjden av sin karriär, men själv blir han varse att livets förfall, eller "avvecklingen" som han kallar det, har börjat. Han har problem med gallan. Hörseln har försämrats; han kan inte längre höra syrsorna. Han inser plötsligt att han inte är lika omsorgsfullt klädd som förr; han är lite för gammal, lite för rundlagd, lite för trött och lite för less. Inte ens den unga, vackra läkarhustrun orkar han längre riktigt intressera sig för.

Kanske handlar det i första hand om det begynnande åldrandets kris, om den punkt då man på allvar inser att tiden är utmätt, att inte så värst mycket mer av värde kommer att ske i ens liv, att de år som är kvar inte är så förfärligt många. Det är ett slags hisnande insikt, en svindel som föregår det oundvikliga fallet.

På en lätt arkaiserande och detaljrik prosa, som tvingar fram en långsam och omsorgsfull läsning, berättar Stewe Claeson denna vemodiga historia om livets väsen, dess obönhörliga förfall och förgänglighet. "Mig trycker livet", säger Tegnér. Och understundom finns väl inte så mycket mer att säga.

JOHAN WERKMÄSTER

Mer läsning

Annons