Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Horn-Kalle

Annons

Till raden av mera expressiva gestalter bland lågkonjunkturens luffare sällar sig Horn-Kalle, en i många avseenden märklig man.

Långbent som en skogsspindel, med lätt krummad rygg och ett klurigt ansikte under en torva av blått hår. Hans luff var toppen av teknik. Han pendlade fram liksom utan direktkontakt med marken, han sam med lugnt kavande armar vägen fram i obeskrivbar luffaregrandessa.

sommarnovellen

Särskilt i unga ögon och öron var Horn-Kalle så smått ett under. Han besatt en utomordentligt mjuk och välmodulerad sångröst, och när han vid glada tillfällen samlade en åhörarskara och gav välljud åt samtidens mest frekventerade ovettsvisor rev han alltid ner brakande applåder.

Till detta var han en svärjare av mått som i sitt vardagsspråk excellerade i svavlade ramsor av imponerande längd, han flätade konstfärdigt långa rep av helveteslågor och skinnvingsänglar kring åhörarnas öron. Han hade aldrig gått i skola och var sålunda också i så motto avundsvärd, även om det verkade en smula avigt, som exempelvis när han vid tillfälle tog till sig en tidning som på första sidan presenterade ett för den smalspåriga inköpt lok och råkade få bladet felvänt, varvid han utbrast:

- Har en sett på självaste etc, etc. Nu har de hänt en tocken där helvetes järnvägsolöcka igen!

Lika avundsvärd i unga ögon var den unge man som från späda år växte upp vid Horn-Kalles sida i luffande genom bygderna. Inga läxor hade generat honom, ingen lärare hade dragit hans tinninghår uppåt, skolans tvång hade aldrig kommit hans ande att förtvivla, för honom var bara frihet vid den vandrande fosterfaderns sida.

Hans ursprung nämndes aldrig, man gissade på hittebarn eller son till en avliden syster, men Horn-Kalle var märkligt tyst om den saken, för övrigt mycket omtänksam och mån om sin skyddslings bästa, så långt, luffandet medgav.

Horn-Kalle och Horn-Kalles John var rätt ofta synliga i det döende brukssamhället i Dalarnas sydvästra hörn. De hade sitt givna stannage hos Maja-Lina i Dalkarlsstugan med pilarna över porten. De hörde till den kategori av luffare som var partiellt självförsörjande. De bjöd visserligen inte påträngset ut något av vad Horn-Kalle förde med i sin naslurk. Men kom det sig till var varorna städse i prislägen som sannerligen var konkurrenskraftiga. En fin manschettskjorta kunde gå för femtio öre kanske, ett par präktiga långkalsingar för samma ringa valuta, likaledes särkar och andra kvinnfolksplagg.

Att varorna luktade nytvättat och var tämligen skrynkliga störde inte nämnvärt affärerna och åstadkom inga insinuationer eftersom det var snygga saker och säkert inte från fattigmans streck. Strykjärn fanns ju i varje hushåll och huvudsaken var ju att varan var överkomlig för fattigt folk.

Sin huvudsakliga inkomst fick Horn-Kalle troligtvis på de så kallade amerikanska lotterier han ständigt på sin och fostersonen vandring medförde.

Det hela tillgick sålunda, att han från en eller annan avbetalningsfirma genom tillfällig sekreterares försorg beställde ett eller ett par fickur och lämpliga kedjor, uren oftast av märket Helvetia, eftersom det föll sig bäst för honom att uttala. Dessa försändelser löste han sedan ut på någon fjärran ort och i namn som i beställningens stund råkat falla honom in. Eftersom det i den tiden inte förekom några regelrätta avbetalningskontrakt och ingen frågade efter legitimation, så blev det för urfirmans del bara allra första avbetalningen på tre-fyra kronor per klocka och kätting, medan Horn-Kalle sedan tog in mer än det tiodubbla på sina amerikanska.

Så klipptes då lotter, numrerades och rullades. Siffror och penningar förstod sig Horn-Kalle och kompani på. Horn-Kalle stod som huvudman för försäljningen:

- Ska du köpa en lott på ett tocket där förbannat fint helvetesur? Har du tur kan du vinna ett för ett öre, för lottera går ju från ett te nittinie...

Kommersen gick hyggligt och den unge följeslagaren var god hjälp som biträdande kassör och växlare. Någon vinst hamnade dock aldrig i vår lilla avkrok. Dragning förrättades visserligen vid ett par tillfällen, mycket sekretessomgärdad, bak lyckta dörrar inne hos värdinnan Maja-Lina, medan en del lottinnehavare bidade i grupp ute på gräsplanen.

Men första gången log lyckan mot en fullständig främling på obekant ort och efter andra dragningen exponerade sig Horn-Kalle för något ögonblick ute på trappan och yttrade på sitt blomstrande språk:

- Har ni hört på självaste överdjävulen i underst svavelstinkande helvetesdjupet! John, pojksatan, vann klocka!

Varpå han kvickt stängde dörren för att undgå de samfällda sarkasmerna från besvikna lottinnehavare utanför.

Det är tänkbart att i Horn-Kalles undermedvetna lurade något litet av samvetsagg för vissa manipulationer med säljbara klädesvaror och klockinköp. Hur som helst verkade han synnerligen obenägen att stöta ihop med lagens väktare. De återkommande, månatliga marknaderna bevistade han aldrig. Grängesölet var billigt och starkt och "Skogsstjärna" gick på cirka trettio öre litern i tillverkning. Det hände rätt ofta att det kom till bråk byalag och bruksfolk emellan, när sinnena tänts av slika ädla varor. Fjärdingsman var därför ofta på plats för att stävja oron.

Var Horn-Kalle tillstädes när det drog ihop sig till marknad, fick han alltid bråttom att söka annan vistelseort. Visserligen förnekade han sin skygghet, men den sken ändå igenom.

- Inte för att jag är rädd för en sketen polis eller ens för länsmandjäveln - men vill du som jag, John, så tar vi och sticker oppåt Grangärde och gensen ett slag!

John var alltid positivt inställd till liknande förslag. Och så försvann de då båda för den gången.

Definitivt försvann Horn-Kalle och kompani ur bergslagsvandrarnas skara ungefär samtidigt som Stora Leingen. För Horn-Kalles del ryktades det om förfrusna fötter, kallbrand och amputation och slutlig vård på ett ålderdomshem i en annan socken. Den relativt unga företeelse som nämndes radio förde vid tillfälle en efterlysning ut över bygderna. Beskrivningen var träffande och kunde bara gälla en: "Namn, Karl Persson. Ålder sextiofyra. Mager och kutryggig, fotlösa ortopediska skor, talar mycket och svär ofta, har blått hår och på högra handens insida en liten utväxt som har formen av en nagellös tumme. Upplysningar kan lämnas" etc etc.

Det var Horn-Kalle. Och det kan väl sägas att den där miniatyrtummen i sig själv var anmärkningsvärd nog och skådad med mild förundran. Men den var ändå långtifrån det mera märkliga hos figur och karaktär.

Vad Horn-Kalles unge medvandrare beträffar beseglades hans öde i och med rekrytåldern. Haffad och förhörd men frikänd efter en cykelstöld togs han ändock av luffaretraden. Livet blev tvång och skola.

Till hans heder må nämnas att han tog detta nya liv på ärligt allvar. Intill tjugo år luffare och analfabet återfanns han i början av fyrtiotalet som nyexaminerad ingenjör vid ett industriföretag i Norrland. Märkligt nog också det kan man tycka, sett mot den bakgrund ur vilken han kommit dithän och som knappast kunde tänkas som särdeles sporrande och initiativgivande. Heder åt en sådan yngling, som talesättet lyder...

Mer läsning

Annons