Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Högsta klass på Eugen Onegin

Annons

Kanske ska Eugen Onegin ses som en moralitet? Litteraturen är farlig och om den inte bör förbjudas måste den i alla händelser ransoneras. Unga kvinnor ur den drönande klassen får väldiga problem när de läser för mycket om kärlek.

Olycklig kärlek, gärna på avstånd och efter mycket tillfälliga bekantskaper, blev i romanens barndom ett ideal på samma sätt som hövisk kärlek under riddartiden. Att inte få sin älskade blev något att frossa i, inte något att beklaga.

Romanen som konstform och romanläsande som sysselsättning ansågs på 1800-talet som lika skadliga som dokusåporna anses idag. Konsumenterna sveps med i en fantasivärld med verklighetsfrämmande och destruktiva ideal.

Temat om de farliga litterärt triggade drömmerierna blev i sig ett viktigt litterärt tema för klassiker som Jane Austen (Northanger Abbey), Gustave Flaubert (Madame Bovary) och nådde operascenen med Rigoletto (förlaga Hugo) och Eugen Onegin (förlaga Pusjkin).

Inte heller ska överklassflickor ha för lite att göra och leva för avskilt. Det framgår att matriarken på det gods där de första akterna äger rum, var nära att få sitt förnuft förvridet av alltför ivrigt läsande av Richardsons romaner (antagligen dennes Pamela eller den belönade dygden).

Operan Eugen Onegin är psykologiskt sett ett realistiskt porträtt av en mans lättsinniga, cyniska avvisande av kärlek som möjlighet och av en ung kvinna, beredd att fullt gå upp i vad som helst – romanhjältar, trolldom, ödestro – för att hantera en vaknande sexualitet.

Tatjana Larina lever i ett drömland, säger ”Han är det!” första gången hon ser Onegin och förstår senare: ”Osedd var du mig redan kär”. Överspändhet är ett återkommande tema – självdistans är inte heller poeten Lenskijs bästa gren.

I viss mån tecknas ett ryskt, borgerligt skifte till kärlek som det ideala skälet till äktenskap, från närmast feodala, strategiska familjeöverenskommelser, hanterade av äktenskapsmäklare.

Den Metropolitanuppsättning som visades i Smedjebacken på lördagskvällen innehöll allt som kan begäras av detta värdsledande operahus, minus möjligen kreativ regi.

Där var den hänförande orkestern, den egaliserade kören och de praktfulla solisterna.

Kostym och ljussättning var på en nivå andra operahus oftast bara kan drömma om, men scenografin var sparsmakad.

Själva utsändningen var godkänd men inte perfekt. Skärmens svärta var gråaktig och utsändningsformatet stämde inte överens med skärmens format, och inte kunde detta justeras under kvällen heller. Det var inte kul med närbilder där sångarnas panna ”klippts av”.

I praktiken såg man bättre i Smedjebacken än i New York - Mikhail Baryshnikov introducerade verket och Beverly Sills gjorde intervjuer med huvudrollsinnehavarna redan i pausen!

Det fanns kameror överallt; vi fick följa Valeri Gergievs plågade minspel från en plats nere i orkesterdiket!

De tre största rollerna var besatta av sångare i absolut världsklass, men måhända något till åren komna för att gestalta Tatjana, Lenskij och Onegin.

Vokalt fanns dock inga som helst invändningar, tvärt om, för operaintresserade är man för sångkonst på denna nivå normalt hänvisad till cd-skivor.

Det slog gnistor mellan Renée Fleming och Dmitri Vorostovskij. Någon tenor som Ramon Vargas hörs över huvudtaget inte på svenska scener.

Premiärvisningen innebar verkligen mersmak inför Barberaren i Sevilla med Peter Mattei i titelrollen, vilken visas den 24 mars.

Mer läsning

Annons