Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Hjälp, den kvävs"

Annons

Svensk konst håller på att kvävas. Det är den bistra slutsatsen jag drar av att blicka tillbaka på konståret 2001. Gallerierna i Stockholm, Göteborg och Malmö brottas med skyhöga marknadshyror, och många av landets konsthallar tvingas retirera för toppstyrande kommunpolitiker.

Luften började pysa ur konsten redan i början på året. Moderna Museets klantiga samarbete med teknikföretaget Sony ledde till att de namnkunniga och kompetenta styrelseledamöterna Robert Weil, Marie-Lousie Ekman och Dan Wolgers hoppade av. Som skäl till avhoppen nämndes bland annat museiledningens "brist på visioner", vilket spädde på den kritik som till sist fick museichefen David Elliot att inte vilja fortsätta längre.

Moderna Museets trubbel tog inte slut med Sony-affären, och Elliots avgång, utan accelererade under året. Visst kom beskedet om att Lars Nittve skulle lämna jobbet som chef för Tate Modern i London till förmån för Moderna som något av ett glädjebesked, men strax därefter meddelade intendenten Maria Lind att hon lämnar Sverige för tyska München. Dessutom hann knappt utställningen med Fernando Boteros konst att öppna i september förrän det visade sig att hela 400-miljonersbygget på Skeppsholmen var så angripet av mögel att museets verksamhet måste stänga under minst ett och ett halvt år!

Men Moderna Museet är inte den enda institutionen i Sverige med problem. Under året har sparbeting och indragna offentliga anslag ödelagt det ena kreativa projektet efter den andra. Det digitala konstnärskollektivet Cracmåste nu lägga ner verksamheten efter att bland annat Kulturrådet strypt sina anslag. Och konsttidskriften Nu, som är ett samnordiskt projekt initierat av Nordiska ministerrådet, hotas av nedläggning eller kraftiga nedskärningar. I december lämnade också chefen för ambitiösa Edsvik Konst och Kultur, Maria Fridh, sitt arbete efter att kommunpolitikerna på ett symtomatiskt vis krävt en mer folklig verksamhet.

Det börjar med andra ord uppstå något av ett institutionellt vacuum inom det svenska konstlivet. En logisk följd av det är att allt fler konstnärer söker sig ut ur den traditionella konstkontexten och försöker hitta egna lösningar. Det mest iögonfallande exemplet på det under året var Pål Hollenders film Buy, Buy, Beauty som visades i Stenbeckska TV 3 med en löjeväckande debatt efteråt.

Problemet är bara att det är ytterst få konstnärer i Sverige som har samma mediala genomslagskraft som Hollender, och därmed samma tillgång till dessa alternativa distributionskanaler för konst. Det är dessutom en mycket ensam och svår metod att välja, och om vi hänvisar svensk konst till att ta hand om sig själv kommer det inte att finnas mycket kvar av den i framtiden. I alla fall inte inom våra egna gränser.

Mer läsning

Annons