Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hill street blues i gles- bygd

Annons

Bokomslaget har genrebeteckningen kriminalroman. Men bortsett från en fejkad dödsannons i Skinnarbladet är det inte förrän i det förtätade slutpartiet läsaren vet om något brott över huvud taget begås i Aino Trosells Tvångströjan. Det gör den extra rafflande - vid sidan av det kriminella blir den också litterärt spännande.

Här måste alltså ordas knapphändigt om själva kriminalintrigen: Är det vådaskott eller mord när 15-årige Sammy på friluftsdag med sin skolklass i Sälenfjällen hamnar mitt i en älgjakt och skjuts i huvudet?

Siv Dahlin hamnar mitt i tragedin. Hon svartknäcker med att städa fjällstugor och tar sig an Sammys chockade moster och mamma. Samtalen med dem visar kopplingar till det förflutna som ger Siv vibbar om att Sammy kanske blev offer för annat än den grymma slumpen.

Likt en P D James kliver sedan Aino Trosell än in, än ut ur kriminalformeln. På sin väg mot fullbordad spänningsroman, där spindeltunna intrigtrådar vävs in i så små fragment att deckarnätet länge tycks spunnet av osynligt garn, är Tvångströjan till stilarten flera typer av romaner på samma gång.

Inte minst är det en glesbygdsroman, symboliskt utspelad i den avlövade höstens tid. Det är berättelsen om en avfolkningsbygd som bara blir allt glesare. Tiden är över då "skinnet kunde föda allihop". Rosengrens har flyttat produktionen, Garveriet anmält sin konkurs, lägenheterna i Malungshems hyreshus spökar tomma, gymnasieskolan hänger på gärdsgårn, byskolorna är stängda och i det en gång så fashionabla hotellet möglar heltäckningsmattorna. Och när Trosell lägger in vändningen i kriminalstoryn, är symboliken genomtänkt när hon gör det genom att tutta eld på det gamla anrika, k-märkta träslottet Lisells.

Inte ens turisterna vill ha bygden. Hit åker inga badjävlar. Och på vintern passerar de bara, på sin väg till fjällen. Allt har gjorts för att få dem att stanna. Men de vill inte ha skägglavstroll och tunnbröd. "Världen vänder sig ifrån oss", tänker Siv. Det är bara under Dansbandsveckan livet får ett lyft. "Då kommer våra gelikar hit i sina husvagnar."

Den som vill ha roligt också på vintern får skaffa sig ett förhållande med någon spänstig man från annan ort som åker Vasaloppet och ligger inkvarterad i trakten. För att få en vecka med intensivt kärleksliv och en gång om året bli uppvaktade på civiliserade manér, så gäller det att muta ut sina egna gubbar till skogs med entrecôte och brännvin i en timmerkoja, "det går så lätt så det är riktigt skrämmande".

Det är också en kvinnoroman. Aino Trosell skriver ur ett feministiskt perspektiv. Bygdens män framställs som snusande skoteråkare och älgjägare. Älgjaktsveckan är semester för kvinnorna: vinglas på badkarskanten, oinskränkt makt över fjärrkontrollen, inga strumpor slängda i hörnen. Men när snusgubbarna kommer hem får kvinnorna "veta att de lever, med revbensspjäll och höftknotor i storleksklass familjen Flinta och när de karvat rent det där ska allting styckas, packas, malas, läggas ner i frysen..."

Bilden av huvudpersonen är ett varmt kvinnoporträtt. Siv lever ensam i ett ruttnande hus med läckande tak, droppande kranar och fel på elledningarna och önskar sig en karl, ja, ett helt fotbollslag. Men bara som hjälp. För hennes manliga kontakter har varit pavlovskt avskräckande, hon har bara gått på nitar. Hon är alldaglig och lite banal, dricker kokkaffe, sjunger med i Matz Bladhs-låtarna i Radio Dalarna. Hon är ingen grubblande polis, ingen tuff spanare, hon är en alldeles vanlig kvinna, med en oro och ofrid inom sig och värk i axlar, rygg och nacke.

Vad som gör henne till Malungs Miss Marple är att hon är bra på att läsa av ansikten, i ögonen se återskenet från själen, samt hennes lyhördhet för skvallret på en ort där alla känner alla och alla vet allt om alla. I bygden händer ingenting. Men under ytan döljer sig bråddjup och allting har hänt, från mord till offentligt gruppsex. Fast det vet bara de som lever här jämt. När Siv slukar det gamlingarna berättar vet hon att det "i Backhans Maj-Lis skalle döljer sig en släktdator och en historiedator och en folklivsdator."

Siv kommer via skvallret hemligheter på spåret: män som har kränkts och fastnat i mentala tvångströjor från det förflutna; en tv-pastor med lyxalpvilla på Hundfjället som gillar att leka udda sexlekar; en exklusiv damekipering med tonvikt på silkiga underkläder som bakom fasaden har en omfattande postorderhantering till en ljusskygg manlig kundkrets.

Det är också en arbetarroman, en för spänningsgenren unik och detaljspäckad skildring av en oglamourös arbetsmiljö. Siv ingår i hemtjänstens vikariepool, och det är Hill street blues i glesbygdstappning när chefen Anki efter morgonsamlingen säger "ta hand om er därute" och Siv, buggande med överkroppen till Thorleifs i Dalaradion, kör den nya röda fyrhjulsdrivna tjänstebilen med kommunens logotyp på sidorna över de blåa vidsträckta vidderna för att besöka gamlingar med blöta blöjor slafsande kring benen.

Det är skickligt berättat, på ett språk med stilistiska språng man sällan eller aldrig hittar i deckarhyllorna. Det finns en poesi i Trosells prosa, rytmisk och skön, fastän ibland medvetet orytmisk och oskön då den följer Sivs sinnesstämning och låter kommatecken och punkter gå till fjälls. Den klockrena person- och miljöskildringen ges större plats än själva kriminalintrigen, men spänningen stiger i takt med sidantalet och trissas sakta upp till thrillernivå när läsaren före Siv börjar ana hur ugglorna i mossen ser ut.

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons