Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemma på Hildasholm

Annons

Det var bara en tidsfråga innan Hildasholm i Leksand skulle bli föremål för en coffee-table-book av det slag som vällustigt mixar läckra bilder med kulturhistoria och pikanta detaljer om husets invånare. Trädgård, inredning och kakrecept brukar ingå i berättelserna om hur Monet, Carl Larsson, Frida Kahlo med flera hade det hemma. Hildasholm har ett övermått av allt genren tycks kräva, plus ovanligt färgstarka invånare, därtill med heta trådar in i kungahuset.

Nu har Annica Triberg skrivit en bok som säkert ytterligare ökar besöksströmmarna till Hildasholm, till det bidrar fotografen Albert Håkanssons generösa bildmaterial.

Väven av skrönor och sanningar är redan tät kring Hildasholm - inte minst på grund av den engelska överklassdamen Hilda Pennington-Munthes hemlighetsfulla tillbakadragenhet, som säkert bottnade i att hon med sin bakgrund inte ansåg sig ha många på samma nivå att umgås med under sina sommarvistelser. (Konstnärsparen Zorn och Larsson har dock te-minglat i trädgården.)

Axel Munthes ännu mer förbryllande karaktär och hans frånvaro, snarare än närvaro, i huset har främjat mytskapandet.

I Tribergs bok framtonar Hilda som en strikt principfast madam som höll maken på distans från sönernas och sitt eget liv - en reaktion på hans undanglidande egocentricitet. Den lidelse Axel Munthe visade för kronprinsessan Victoria, vars livmedikus han var, kom aldrig Hilda till del, anser Triberg.

Desto märkligare var det att Hilda Pennington-Munthe och Victoria utvecklade en allt varmare vänskap och höll kontakt bakom hans rygg.

Triberg drar i lådor, öppnar skåp, läser brev och fyller själv mer än gärna i där huvudpersonernas egna tankar och känslor är outtalade.

Det ger i vissa fall framställningen en lite kladdig veckotidningskänsla. Man hade gärna varit utan gulliga kommentarer, som den om hur Hilda och en väninna umgås på Hildasholm: "...när hon satt här i salongen, broderade och småpratade med Maj, då kände hon den sorts närhet hon hade hoppats uppleva i äktenskapet".

Onödig spekulation är bokens svaghet. Triberg svävar ut i jämförelser mellan Rasputin och Munthe (!), som båda hade starkt grepp om kungliga damer. Triberg läser också in både det ena och det andra i fotografierna av Hilda: "Det är något i hennes blick som får mig att tro att hon fick åtminstone en lättare psykos efter förlossningen."

Berättargreppet, att bygga boken som en rundvandring från rum till rum, fungerar annars bra. Det ger författaren möjlighet att osökt låta berättelsen om människorna och tiden växa fram via miljöerna.

Hus och trädgård är levande presenterade med alla sina både dyrbara och vardagliga detaljer, alltifrån de antikvitetstunga salongerna till Leksands första badrum. Boken har därför, bortom den softade hemma hos-skildringen, ett värde som kulturhistorisk källa och som skildring av en epok och en unik miljö.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons