Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hellre frågor än svar

Annons

Först några invändningar: Varför måste all teater nuförtiden ha musik och eller ljudeffekter? I detta finns en misstro mot att bara skådespeleri räcker. (I den här pjäsen finns till och med särskild musik att spela upp för applådernas skull).

Varför måste teater så ofta numera berättas fram parallellt med skådespelandet? I detta skönjs också ett underkännande av att bara använda skådespelande för det episka.

Så där! Nu till berömmet: Det är modigt att sätta upp den i till synes rapsodiska pjäsen Lille prinsen. För det är en pjäs som inte ger många svar, men som försvarar rätten att ställa öppna frågor.

I den mån det är någon mening att rekapitulera handlingen handlar Lille prinsen om mötet mellan en pilot som störtat i öknen och den lille prinsen från asteroid B612.

Prinsen har besökt sju himlakroppar före jorden och träffat genuint ensamma gestalter: En kung som tvångsmässigt befaller, en lykttändare som måste tända sin gatlykta, en högfärdig Mariah Carey-typ, en affärsman som tror sig äga stjärnorna, en alkoholist som dricker för att han skäms för att han dricker och en geograf som aldrig lämnar sitt rum för att besöka geografin.

På hemasteroiden har han lämnat en kravfull blomma, som han älskar med en kärlek han inte kan formulera eller förstå.

Publiken förväntas spela med, svara på frågor, göra små övningar. Det är antagligen klokt - det är ju en barnpjäs.

Skådespeleriet är tydligt, nära slapstick, men fullt av guldkorn. Lille prinsen ställer upp rationalitet, allvar, skitviktighet och torra fakta mot fantasi, förutsättningslöshet, frågor, drömmar och sökande.

Publiken har svårt att hantera pjäsens allvar. Under föreställningen i går kväll skrattades många krampaktiga skratt. Det gällde exempelvis den korta scenen hos planeten med alkoholisten.

I öknen på jorden möter prinsen en räv (den eviga, kloka, listiga!) och håller en avgörande dialog. Prinsen når insikter i att förmå sig uppskatta just sin blomma, fast det finns hundratusentals, "att fästa sig vid någon", insikten om symbios (finns det jägare så finns det höns!).

Det är genom att låta sig bitas av en giftorm som den lille prinsen i slutet tar sig tillbaka till sin asteroid. Det är inte mörkt, inte ljust, utan just det öppna slut som är pjäsens signum. Barnen lämnas inte i sticket, utan får själva svara på om de tror att han kom till sin stjärna.

Sålunda slutar Lille prinsen med öppna frågor. Och det är gott så.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons