Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hatet mot väst

Annons

Under det senaste halvseklet har ju USA inte sällan fört en orättfärdig, hänsynslös och självprofiterande utrikespolitik. Och tidvis, exempelvis i Vietnam, begått rent kriminella handlingar, ständigt ackompanjerade av fagert tal om demokrati, fri marknad och annan hycklande grannlåt.

Men om man verkligen lyssnar, inte bara till Usama bin Ladin och hans gelikar utan också till så kallat mer moderata röster i den muslimska världen, kan man inte annat än förbluffas över det besinningslösa och gärna totalt verklighetsfrämmande hatet mot väst.

Om manlyssnar riktigt noga inser man också att hatet inte enbart omfattar hydrans själva huvud, USA, utan hela västvärlden, och faktiskt, i slutändan, också dig och mig. Och vad har du gjort?

Många har känt sig kallade att försöka förklara detta fanatiska hat. En av de mer intressanta förklaringarna under senare tid ger författarna Ian Buruma och Avishai Margalit. Buruma är en brittisk Japankännare, Margalit israelisk filosofiprofessor.

De kallar fenomenet - den fördomsfulla, hatiska nidbilden av västvärlden - occidentalism. Alltså i motsats till orientalism, det vill säga västvärldens fördomsfulla skenbild av Orienten, som Edward Said beskrev för ett kvartssekel sedan.

Occidentalismen är dock ingen direkt motsvarighet. En av författarnas huvudpoänger är faktiskt att occidentalismens rötter finns i väst, närmare bestämt i efterdyningar av det sena 1700-talets upplysning och den misslyckade franska revolutionen.

Occidentalism är inget nytt och unikt muslimskt fenomen. Occidentalismen har spirat på många håll sedan 1800-talet. Hatet mot väst har deklarerats i så olika namn som av Den ryska folksjälen, Den tyska rasen och Den japanska shintoismen. Under andra delen av 1900-talet har vreden nedkallats i namn av Mao, Pol Pot och Allah.

Skillnaderna är uppenbara, men det finns gemensamma nämnare, enligt Buruma och Avishai. I occidentalismens brokiga historia återfinns ständigt en fascistoid tro på den egna, enda sanna folksjälen, rasen eller gudstron, tillsammans med ett hätskt hat mot upplysningstidens förnuftstro och det moderna samhällets främsta utpost: staden.

Staden har varit en metafor för andligt och moraliskt förfall sedan Babylon. Men under 1800-talets urbanisering blev Staden alltmer avskydd, i takt med att allt fler människor tvingades in till fattigdomen i storstäderna. Staden är ett kärt hatobjekt som återkommande symboliserats genom sexistiska föreställningar om den "själlösa horan". Så var, och är, prostitution den mest grundläggande formen av urban handel, enligt författarna.

Hatet mot väst är en realitet. Det innebär inte att vi ska acceptera det, men inte heller att vi ska förfalla till ett liknande fördomsfullt hat mot islam, Orienten eller något annat.

I stället för att demonisera den muslimska världen, bör vi granska bjälken i våra egna, occidentalistiska ögon. Om så bara för vår egen skull.

Och glöm inte att vårt moderna, hyfsat demokratiska, något sånär jämlika, fria och öppna samhälle aldrig skulle ha existerat utan den själlösa storstaden.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons