Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Harmoni med bara blåsare

Annons


Bara blåsare. Med både specialskriven och omarrangerad musik. Det drog 250 åhörare till Sollerö kyrka. De bjöds inledningvis Scheidts ogripbara Battle suite i arrangemang av Philip Jones, ett verk som i stor utsträckning fick sin dynamik ur vackert staplade kanon och som hade en utsökt sorgsen andrasats, Courant dolorosa. Här var brasskvintetten ur Dalasinfoniettan mycket tonstark.

Två horn, två klarinetter och två fagotter var uppställningen i Seibers serenad, där musikerna skördade lagrar i ett känsligt framfört lento och var spirituella i det avslutande burleska och kvicka Allegro vivace. Cheethams verk kan jag inte placera, men jag inbillar mig att jag kan ha hört det som filmmusik. Inte heller publiken blev klok på verket utan tycktes glömma att applådera av pur förvåning.

Huvudnumret var emellertid Mozarts Serenad no. 12 (Kv 388). Det är ett aningen grått verk för att vara av Wolfgang Amadeus, men det är ett verk som de två oboisterna, två klarinettisterna, två fagottisterna och två hornisterna kan väldigt väl. Tomas Agnas skvallrade på förhand att förtrogenheten skulle göra att de kunde ta ut svängarna, men recensenten kunde inte höra så mycket av det, förutom vissa friheter vad gälde tempi i den avslutande allegrosatsen. Behållningen blev i stället det fina driv ensemblen visade upp i den inledande allegrosatsen.

Mer läsning

Annons